Varför håller jag på?

För två och ett halvt år sedan fick jag stanna hemma ett par veckor från jobbet.

Det var inte på grund av en förkylning.

Det var för att jag mådde dåligt.

* * *

Vad betyder att må dåligt?

För mig betydde det att vara kallsvettig. Att inte orka röra på sig. (inte ens till köket.) Att inte kunna läsa. Att förvandlas till den sämsta versionen av mig själv:

en utmattad dåre.

Jag var 24.

* * *

Det finns många välgjorda skildringar av ångest. Världen behöver kanske inte fler.

Jag vill bara berätta varför jag håller på med det jag gör. För att det ska bli rimligt måste du förstå min bakgrund.

Detaljerna i situationen är således inte nödvändiga. Det räcker kort med att säga att jag drev eget företag, hade ett stort projekt, och var oroad för att det skulle misslyckas. Den oron ledde till stress som ledde till situationen ovan där jag inte orkade gå till köket.

… och projektet med en sängliggande projektledare kapsejsade såklart. Hurra.

* * *

Som egenföretagare finns det ingenting som heter sjukskrivning. Jag fakturerade helt enkelt inte för veckorna jag var hemma. Jag tog inte på mig något nytt uppdrag när det var projektet var över.

En träff med en läkare ledde till en träff med en sjukgymnast som lärde mig djupandas. Djupandning, sa sjukgymnasten, skulle aktivera mitt parasympatiska nervsystem och få mig lugnare.

Det var skönt att djupandas. Det hjälpte.

* * *

Under sommaren fortsatte jag att inte ta på mig nya uppdrag. Under hösten fortsatte jag att inte ta på mig nya uppdrag. Istället åkte jag till Nordamerika på en road trip. Ensam.

Ångesten låg och bubblade konstant och tog nya höjder (djup?) i stunder av ensamhet. I San Francisco åt jag müsli ur en kopp i min skabbiga säng och googlade ”meditation centre” och hittade ett som låg nära där jag bodde. Det såg flummigt ut, men jag var nyfiken. Greppade halmstrån, skulle någon säga.

Eftersom jag inte jobbat på ett halvår behövde jag hålla en tight budget. Eftersom jag behövde hålla en tight budget bodde jag i The Mission District; tänk kvasi-Brooklyn-fast-mexikanskt. Och eftersom The Mission District är nedgånget och sunkigt var även meditationscentret nedgånget och sunkigt.

Huset var inträngt mellan en kiosk och en tvättstuga. Graffiti överallt. Den ständigt närvarande doften av piss.

Jag blev välkomnad av två volontärer som tog tolv dollar betalt. De andra besökarna bugade sig framför statyerna och ikonerna i andra änden av salen. Jag följde deras exempel. Det kändes bra först. Sen kände jag mig som en hycklare. Hade inte jag gått i alla mina 25 år och gnällt över organiserad religion? Bara för att sedan buga mig för att andra besökare gjort det.
Irriterad på mig själv satte jag mig ganska långt bak i salen.

De andra besökarna pratade med små bokstäver. Ingen verkade vilja sitta nära någon annan än den de kommit med. Jag spanade runt och blev förvånad över spridningen av åldrar, hudfärg, klass och kön. Kunde inte urskilja något mönster.

När en bakre dörr öppnades tystnade rummet. De andra reste sig upp och jag gjorde detsamma.

Ur dörren klev en vit kvinna med rakat huvud och en orange särk. Hon ställde sig på podiet längst fram i rummet och bugade mot statyerna. Jag sneglade på mannen till höger om mig och såg hur han satte sina handflator mot varandra framför bröstkorgen och bugade. Jag gjorde detsamma. Igen.

Kvinnan i orange särk vände sig sedan mot oss och satte sig på en kudde. Hon justerade en mikrofon och bläddrade i några papper som låg på golvet bredvid.

Sedan började hon prata.

Hon pratade om att ingenting i universum är bestående. Att allt är tillfälliga konstruktioner. Att universum kommer komma och gå, precis som väder kommer och går, precis som våra tankar och känslor kommer och går. Hon sa att vi därför kan möta allt med uppriktighet, men också en insikt om att det bara är tillfälligt. Hur jävligt det än är, så är det bara tillfälligt. Hur bra det än är … bara tillfälligt. Som väder.

Sedan bad hon oss sätta oss med rak rygg, stänga ögonen och lyssna till våra andetag. Vi skulle, sa hon, notera våra tankar och känslor när de kom till oss. Notera hur de såg ut och hur de kändes. Notera att de var tillfälliga och släppa taget om dem.

Inuti mig, allra längst in, slocknade något. Den delen av mig som försökt ha kontroll över livet, som försökt bestämma över livet, som varit besviken på att livet inte var som jag ville. Ångesten över mina misstag, oron för framtiden. Jag var i mitten av mitt medvetande och såg hur det stormade utanför men också att jag var säker där inne.

När kontrollen slocknade såg jag att där inne fanns ett annat ljus. Ett bredare, varmare, ett som alltid låg där bakom det andra. Mer subtilt, svårare att greppa, och omöjlig att se när begäret flammade starkt.

* * *

Det ljuset finns sedan dess alltid här hos mig. Ända sedan jag fick höra den där nunnan prata om väder i en nedgången del av San Francisco för två år sedan.

Det är därför jag gör det jag gör.

Jag är inte konsult längre. Jag försöker göra det som den här nunnan gjorde. Hjälpa andra se att inuti dem finns det något som ingen kan ta ifrån dem. Något vi bara kan se om vi är tysta för en stund, om vi släpper taget, om vi accepterar.

Vi kan kalla det flum, självhjälp, buddhism, new age, mindfulness.

Det är ändå bara ord,

tillfälliga konstruktioner,

dömda att födas och dö som stjärnor, som tankar, som universum, som känslor, som du

och som jag.

* * *

Det är därför jag håller på.

En reaktion på “Varför håller jag på?

  1. Niklas

    Läser nog den här texten minst en gång i veckan. Den är oerhört inspirerande och lyser upp sämre dagar, ville bara att du ska veta det.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *