Du har precis handlat en ny och fin jacka från Acne. Du har suktat efter den länge, vägt för- mot nackdelar. Är den verkligen värd femtusen spänn? Du har noterat att den är ömtålig och kommer bli förstörd om du någonsin har den i regnet.

Men. Nu har du köpt den. Du går på esplanaden längs ån, stolt som en tupp. Det gör lite ont i dig, kanske ångrar du dig lite lite grann, men mest är du stolt och känner dig cool.

Plötsligt hör du ett skrik. “Det är ett barn i vattnet!” ropar någon. Du tittar åt skrikets håll och ser två små händer titta upp ur ån, greppandes.

“Gör något!” ropar tanten, som står med en rullator och tittar på dig.

Men nä.

Du har ju precis köpt jackan.

Den var dyr.

De små händerna fortsätter famla efter något att dra sig upp i, men sekund för sekund försvinner de längre ner under ytan tills de inte syns längre. Några sista bubblor letar sig upp.

Du sträcker på dig och fortsätter gå. Tanten vänder sig om efter dig, gapande, mållös.

* * *

Självklart skulle du inte göra så. Du är ingen elak, ondskefull person. Du skulle självklart hjälpa barnet.

Eller?

* * *

Vi är mycket väl medvetna om att andra behöver vår hjälp. Till näring, till vaccin, till myggnät.

Det handlar inte om “ekonomiska flyktingar” – det handlar om människor, både vuxna och barn, som dör. Enligt FN riskerar 1.4 miljoner barn riskerar att svälta ihjäl i Yemen, Somalia, Sydsudan och Nigeria. Nu.

Och här sitter vi. Igår såg jag att Webhallen har rea på PS4. Blir lite sugen. Loggade in på min internetbank och dubbelkollade siffrorna.

* * *

Det kan tyckas vara en trött moralisk fråga. Sånt man borde växt ifrån. Men när jag nyligen lyssnade på en intervju med Will MacAskill, filosof vid Oxfords center för Effektiv Altruism, tänkte jag på det här ett varv till.

Varför är de två exemplen – att hjälpa det dränkande barnet och att skänka pengar till de behövande – så annorlunda? Varför är det 100% självklart att jag ska offra min nya Acnejacka för att rädda ett barns liv, men 0% självklart att jag ska ge bort 5000 kr till ett annat barns liv?

Jag tror inte det handlar om att människor är egoistiska. De människor jag känner vill andra väl, och skulle mer än gärna riskera sitt eget liv om de såg ett barn i nöd.

Vad är då skillnaden?

Ja, dels är det avstånd. Vi ser inte barnen som dör i Sudan. Ibland flimrar de förbi i någon reklam för Röda Korset, men det scrollar/zappar vi snabbt förbi.

Dels är det anonymiteten. Barnet vi ser är påtagligt. Det är en individ. När vi skänker x kronor till Röda Korset är det totalt anonymt. Vi blir gärna faddrar och ger en hundring i månaden för att ett barn ska gå i skolan – men är inte alls lika säkra på att skänka de pengar som behövs för att ett barn ska överleva.

Och sist är det den sociala faktorn. Om vi inte räddar det drunknande barnet är vi monster. Om vi inte räddar barnet i Sydsudan bryr sig ingen.

* * *

Vi är byggda så, av naturen. Att tänka lokalt och nära och påtagligt.

Frågan är nu om vi vill växa bortom det.

Vi håller alla – hoppas jag – med om att alla barn, oavsett härkomst, är värda lika mycket. Borde inte det rationellt leda oss till att det är mer rimligt att skänka bort PS4-pengarna?

Vad är det som står i vägen?

Man kan kontra med ett slippery slope-argument. “Om man börjar tänka så där måste man till slut skänka bort alla pengar, och då får man tigga bröd på gatan och frysa ihjäl.”

Detta var nog den största behållningen av att lyssna på Will MacAskill. Han hävdar att det inte är mest effektivt att skänka bort alla sina pengar.

Givet att vi alla drivs av att njuta kommer vi till slut tappa motivationen till att arbeta om vi inte får spendera femtio-nittion procent av lönen på vårt boende, god mat, nya kläder.

Will argumenterar, utifrån detta, att vi ska skänka bort en del av vad vi tjänar, men inte allt. Då vill vi fortfarande jaga en högre lön, och genom att jaga en högre lön kommer mer pengar komma till välgörenhet.

För att det blir långsiktigt mer effektivt.

Jag skrev om detta på min Facebook för någon månad sen. Det tog emot att skriva att jag planerade att skänka tio procent av min lön. Om jag hade läst något sånt hade jag tänkt att personen skrev det för att skryta. För likesen.

Kanske var det för att skryta någon del av mig skrev det. Jag tänker, helt ärligt, att det inte var det, men jag har å andra sidan inte full transparens till mitt psyke.

Jag skrev det för att inspirera.

I mina ögon, nu, känns det ganska självklart att skänka bort tio procent av min lön. Precis som det skulle kännas självklart att offra min Acnejacka. Det är till och med så att det känns vulgärt att inte skänka bort tio procent av sin lön – att välja att behålla sin jacka för att låta någon annan dö.

Min morbror var den enda som nappade på Facebookstatusen. Han blev inspirerad och kommer också skänka tio procent av sin lön. Det är såklart roligt att höra, men jag måste erkänna att jag hade hoppats på fler.

Vad är det som hindrar oss från att ge?

Är det att det känns som pengarna försvinner ut i intet?

Är det att vi upplever att det är våra pengar, som vi förtjänat?

Eller är det så att jag upplever mina egna ekonomiska målsättningar (till exempel att köpa en ny lägenhet) som mer prioriterade än att låta ett barn överleva?

Eller, mer humant: att man upplever att man just nu måste spara pengarna till x, y, z. Skänka kan man göra … sen. Kanske.

* * *

En annan fråga Will väckte hos mig var om hur man gör gott på bästa sätt. Jag har alltid tänkt att volontära måste vara det bästa. Till exempel att hjälpa en nyanländ lära sig svenska eller sitta på äldreboende och spela schack.

Will motsäger sig detta. Om jag vill göra gott är det mycket bättre att konsulta de där fyra timmarna och skänka bort pengarna till en effektiv välgörenhetsorganisation.

För runt 25 000 kronor kan man garanterat rädda ett barns liv. Inte för stunden, utan punkt. Rädda ett liv. Hur mycket lycka innebär det för barnet och dess familj?

Visst vore det snällt att volontära, säger Will. Men i jämförelse är det ett mycket sämre sätt att göra gott. Att sätta ett leende på någons läppar är en godhjärtad handling, men går knappt att jämföra med att rädda ett liv.

Det här står i kontrast kring hur vi ser på godhet idag. Vi skulle väl säga att den som skänker bort pengar gör det enkelt för sig, medan den som på fritiden arbetar för integration gör det svåra och mest viktiga jobbet. Igen: socialt, lokalt.

* * *

Om man drar idén om effektivitet till sin spets blir den absurd. Föreställ dig att vi kommer in i ett brinnande hus. I ett rum finns ett barn och i ett annat en Picasso. Du hinner bara rädda ett.

Enligt idén om effektiv altruism ska du rädda tavlan. Den kan du sälja och köpa myggnät för. Det kommer rädda fler barn, ju.

Men vill vi vara sådana? Moraliska robotar.

Det här är ett ämne som jag är fortsatt nyfiken på och kommer fortsätta utforska. Om någon i cyberrymden läser den här texten skulle jag gärna ta emot era tankar. Vad argumenterar för/mot att skänka bort tio-femtio procent av sin lön? Varför är de flesta av oss ovilliga att göra det? Kan vi inspirera på något sätt? Vilka är de stora hindren?