Sena sommarkvällar
Vi pratar om spöken
Ristar i sanden
Det sköljs bort innan gryningen.
Hör ordens kristallklara upplösning i vågor
när vi tittar upp mot den stjärnklara himlen säger du
”förstå att allt existerar som ett fyrverkeri:
sprakande, högljutt, och lika overkligt.”
jag ska slicka himlavalvet rent
om det nu stjäl din uppmärksamhet.
När du hör det här ljudet är det dags att vända blad
Ristat i sand, inte sten, det du kallar ”jag”
har du någonsin legat utsträckt i en främmande stad
lyssnat på for emma och tänkt:
det skulle inte göra något om det blev idag
i gryningen låter du mig berätta allt som blivit fel
vi är fortfarande ensamma
och jag skäms när du säger
”världen är inte skyldig dig ett skit.
det är du som är skyldig världen ditt liv.”
och tittar upp
jag ska slicka himlavalvet rent,
om det nu stjäl din uppmärksamhet.
hans svärd skär tankarna i två:
låter dem spridas i den ljumma vinden.
”Inget ändras förrän vi. Du kan ömsa skinn när du vill.”
De andra vaknar till liv. Sömndruckna går de längst vattnets bryn.
”Vill du? Jag vill.”
Jag missade era glansdagar. Jag var aldrig en del av scenen, och jag hängde aldrig på Ungdomens Hus. Jag hann dock se er två gånger. Den första gången var på Grand i Uppsala av en ren slump. Jag var egentligen där för att se ett annat band, minns inte vilket. Jag tillhörde egentligen den mer långhåriga scenen; de som anser att all musik med ändelsen ”-core” inte är riktig musik, men ni, och kanske i synnerhet du, ändrade min uppfattning. Andra gången var vad som skulle visa sig vara er sista, och jag är evigt tacksam över att jag valde att gå, trots att min kompis ställde in kvällen innan på grund av ett matteprov morgonen därpå.
En dag i skolan såg jag en lapp på skolväggen: ”Mattis föreläsning”. Jag och Anders B. hade redan pratat om er, och han sa att du var gammal JO-elev. Vi kom in på Yersinia när han undrade varför jag kände till begreppet sans-serifer innan medieproduktionskursen börjat, och jag hänvisade till er låt. Hur som helst, jag hoppades i alla fall då att jag skulle få en chans att tacka för allting, och beklaga mig över att jag fick uppleva så lite av det. Jag blev dock fruktansvärt nervös, vilket är ytterst märkligt. Det är olikt mig. Det enda jag egentligen lyckades med är att framstå som världens drygaste människa. Det beklagar jag, och det har gått och skavt i mig i över ett år.
Förlåt, för fan!
Och tack för allt.
Tack Andreas. Vilken fin kommentar. Jag möter sällan mina läsare/lyssnare numera, och det är väldigt kul att höra att någon uppskattar mina små verk.
Jag minns absolut ingen som var dryg när jag besökte Rosendalsgymnasiet, så det behöver du inte gå och skava över :)
Anders var en väldigt inspirerande lärare för mig både när det kommer till typografi och skrivande. Är väldigt tacksam över att ha haft honom och Nadja som mentorer.
Allt gott,
Mattis