Fuck självhjälp

Vem köper självhjälpsböcker? De som tidigare köpt en självhjälpsbok. Det visade en marknadsundersökning som gjorts av det Manhattan-baserade förlaget Rodale. Men vad betyder det här?

När vi läser Mia Törnblom känns det som om bitarna faller på plats. Vi förstår att vi levt på fel sätt och ska nu börja leva på rätt sätt. Tänka rätt. Äta rätt. Bli yoga girl-lyckliga.

Nu ska det hända.

Och bara månader senare står vi där i boklådan igen och fingrar på en bok om mindfulness. Mias plåster om vår själ har lossnat.

* * *

Många av oss spenderar livet med vad Thoreau kallade en tyst desperation. Vi känner att vi alltid är nästan där. Vi har mycket, det har vi, men några bitar saknas. Om vi bara kunde komma över den där sista kullen …

Men vi kommer aldrig över den. Eller, rättare sagt, när vi väl är över den har vi – obemärkt – ställt in siktet på en ny kulle. Vi lever i samma känsla av stilla desperation. Underskott. Missnöjdhet. Om vi bara skulle lösa det där

Någon som dyrkar guden Tillväxt ser inte något problem i denna missnöjdhet. Missnöje är bra! Det är vad som driver utvecklingen framåt! Vi ska vara missnöjda. Vi ska leva med en gnagande känsla av att något inte står rätt till.

Jag tycker också framsteg är bra. Mänskliga rättigheter. Jämlikhet mellan människor oavsett kön, ras, klass, läggning, hälsa. Medicinisk forskning. Grön teknologi. Lag och rätt.

Till skillnad från tillväxtälskaren tror jag dock inte framsteg på dessa områden förutsätter den moderna människans omättbara själ. Jag tror vi kan vara fullt nöjda med det vi har och vilka vi är och ändå sträva mot jämlikhet, forska på cancer, arbeta mot politiska mål. Kanske måste vi göra skillnad på hälsosam och ohälsosam strävan. För vad är poängen med framsteg om hela världen är asfalterad, all mat innehåller gifter och vi aldrig har tid att se varandra i ögonen?

Dessutom – om jag tillåts vara jordnära en stund – är den tysta desperationen ohärlig att leva med.

Vi söker efter botemedlet mot denna tysta desperation i självhjälpsböcker. Vi söker efter det på Hemnet. ”Om jag bara lyckas köpa den här lägenheten … då kommer bitarna falla på plats. I en ljus och fräsch trea kan vi vara lugna. Harmoniska. Om vi bara har ett till rum, eller bor i det där området.” För det är omöjligt att bråka i en lägenhet man hittat på Hemnet. Att vara deprimerad, ha ångest, tycka att man är tjock. Inte med de vitmålade trägolven.

Söker vi inte på Hemnet söker vi i nya jobb eller nya partners eller nya städer. Där borta, över kullen, där ska lugnet infinna sig.

När Mia Törnblom-medicinen slutat fungera och vi vant oss vid vår nya lägenhet tar vi till andra medel. Alkohol är svenskens favorit. Ah. Lugn. Problemen bortblåsta. Min egen metod? Godis. Hur många löften att inte äta onyttigt på x veckor har jag givit? Varför sitter jag sedan där med ett halv kilo lösgodis i munnen?

Vi behöver inte fler bantningsmetoder. Vi behöver metoder för att hålla oss till de löften vi ger oss själva.

Den stilla desperationen blir bara värre när vi märker att Mia Törnblom inte ändrade ett skit, lägenheten inte hjälpte, och vi dessutom har slevat i oss Ben & Jerrys trots att vi lovade oss själva att inte gör det. Med både en stilla desperation och ett självhat ligger vi i soffan fram, vad, New Girl eller något.

* * *

Vad är lösningen?

Fuck självhjälp.

Hjälp någon annan.

Hur skulle du vilja göra världen till en bättre plats? Du vill förstås vara en bra vän, en bra förälder. Det vill vi. Vi gör så gott vi kan. Men det finns också saker utanför oss och vår närmsta krets.

Du kanske bryr dig extra mycket om barn? Om djur? Om klimatet? Om rasism? Om sexism? Du kanske vill ge ungdomar en chans att få ett bättre jobb genom att lära dem programmera. Eller integrera nyanlända flyktingar genom att spela schack med dem. Samtala med gamlingar. Dela ut flygblad om smältande polarisar. Arrangera en konsert för kids som vill ha något annat att göra på en lördag än att dricka folköl på en parkering.

Jag vet att du har en önskan i dig. En riktning du vill förbättra världen åt.

Många nöjer sig med åsikter. Att like:a och retweeta politiska ståndpunkter. Men vad gör vi aktivt för att förändra världen, utöver dessa musklick?

Det är min övertygelse och egna erfarenhet att det bästa botemedlet – den enda sanna medicinen! – mot människan tysta desperation är att försöka aktivt göra världen till en bättre plats. Det behöver inte betyda att du ger upp allt och skriver på för Läkare Utan Gränser. Men det betyder att du spenderar proaktiv tid på aktiviteter som direkt påverkar andra människor positivt.

Skjut inte upp det. Tänk inte att du gärna skulle vilja men att du nu måste ha ditt kontorsjobb. För du kan göra något redan nu.

Om du vaknar varje morgon med en övertygelse om att du idag kan lappa ihop världen kommer ångesten inte få fotfäste hos dig. Den kommer försöka. Men du har fullt upp. Genom att hjälpa andra glömmer du dig själv för en stund, dina problem blir proportionerliga mot resten av samhället.

Och proportionerliga, för de flesta av oss, betyder att de blir mindre.

Som med många projekt är det viktigt att börja litet. Om du sätter nivån för högt är risken att det inte blir av, att du blir avskräckt, ger upp. Börja litet. Vad kan jag göra den här veckan? Kanske börja med en enstaka timme av att hjälpa någon annan. Istället för att retweeta. Starta en killgrupp på ditt gamla högstadie. Ring de lokala Rädda Barnen och fråga vad du kan göra. Samla ihop täcken till tiggare.

Notera sedan hur det kändes, vad som hände. Okej. Det var en vecka. Vad kan du göra den här månaden? Det här året?

Du behövde inte söka efter meningen med livet – du har skapat den.

Nästa gång du står där i bokhyllan och funderar på vilken bok som ska hjälpa dig, testa tänka tvärtom. Istället för att något ute i världen ska hjälpa dig, hur kan du hjälpa någon ute i världen?

Och se vad som händer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *