Kategoriarkiv: Prosa

Berättelser om personer och händelser och platser.

Gudar ruttna här

Utan krusiduller: jag har påbörjat arbetet med en ny roman. Den har arbetsnamnet ”Gudar ruttna här.”

Trogen läsare – ni finns! om än få. – minns att jag skrev en roman för fem år sen. Den blev inte bra. Skillnaden, denna gång, hoppas jag, är att jag inte bara ska skriva en roman. Jag ska skriva en bra roman.

Vad betyder det? Levande karaktärer. En spännande värld. Ett vackert språk. Rytm och tempo. Trovärdig dialog. Utmanande idéer. Spänning.

På grund av detta kommer det ta tid. Säkert år. Det får det göra.

Som ett experiment spelade jag in första kapitlet som en sorts ljudbok och laddade upp som podcast. Du kan hitta den om du söker på ”Gudar ruttna här” i valfri pod-app.

Grodkonungens Borg

Under våren spelade jag och mina vänner in podcasten Grodkonungens Borg där vi pratar om, och framförallt spelar, Dungeons & Dragons.

Podden finns att lyssna på via de vanliga kanalerna och Spotify.

Förutom podden i sig rasslade det ur ett par artefakter:

  • Den inledande texten till första säsongen (PDF).
  • Scenariot för första säsongen.
  • Den inledande texten till andra säsongen (PDF).

Att skriva och spela in en podd var väldigt kul och väldigt jobbigt. Jag skulle gärna göra det mer, både i rollspels- och jobb- och prosasammanhang … om jag orkade.

Lärdomar från en roman.

2013 skrev jag min första roman: ”Sista dagars heliga.” Konceptet kom en kväll när ”Eat, pray, love” gick på TV och jag fantiserade om hur storyn skulle sett ut om filmen istället hetat ”Eat, pray, kill”. En medelålderns kvinna som är frånskild och försöker njuta av livet samtidigt som hon måste döda.

Denna idé gifte sig direkt med min förkärlek för rollspelet ”Hunter: The Reckoning.” Hunter är ett spel nästan ingen spelar längre. Vi hade väldigt kul med det i högstadiet under Sebastians spelledande. Det jag gillade med Hunter var att det digitala var en naturlig del av settingen, samt att man aldrig fick någon överblick av det övernaturliga. Vilket gjorde det övernaturliga mer spännande. Vampire, och de andra spelen i old World of Darkness, kändes platta i jämförelse. Ingenting var magiskt där. Å andra sidan tillhörde vi inte målgruppen för dem heller; Vampire var formbakat för typ gothare i mitten på nittiotalet. Vi var för unga och tillhörde inte den scenen. (Sidenote: Vampire var det första rollspelet som lockade en stor kvinnlig publik.)

Jag skrev ett par noveller med titeln ”Eat, pray, kill.” En av dem kändes bra. Huvudpersonen hette Susanne. Hon hade tvingat sin man att flytta in till stan efter att det visat sig att han varit otrogen. På en fotbollsträning ser Susanne en varelse som närmast kan liknas Slenderman, men varelsen verkar vara osynlig för övriga åskådare. Ett par veckor senare försvinner ett barn som också deltagit på fotbollsträningen. Susanne lägger ihop ett och ett och bestämmer sig för att leta upp monstret och döda det, framförallt för att skydda sina egna yngel. Hon brottas också med att balansera monsterdödandet med ett normalt liv, och det hemlighetsmakeri som naturligt följer på det.

Konst handlar inte om vad utan om hur. Hur skrev jag då romanen?

Ganska dåligt.

Jag hade ingen story utstakad från början. Istället flödade jag vidare dag efter dag, vilket gjorde plotlinen obalanserad. Eftersom jag skrev den under så lång tid – ett år är lång tid för mig när det gäller skrivprojekt – hann jag dessutom glida i visionen. Från ovanstående inspirationskällor blev jag mer och mer intresserad av att riffa på Uppländsk brukshistoria. Allmogeskräck. Romanen försökte vara för många saker samtidigt.

Nåväl. Det blev en roman i alla fall. Det finns 250 sidor text och den har en början, en mitten och ett slut. Det är något. För mig som varit intresserad av att skriva länge är det en milstolpe, och jag är övertygad om att de flesta av oss behöver skriva ett par dåliga romaner innan vi kan skriva en bra. Nu har jag en dålig överstökad.

Mina huvudsakliga lärdomar har jag redan nämnt: det är bra med en story outline innan man börjar skriva, och att ha en vision som man håller sig till. Det visade sig också att ett disciplinerad skrivandet fungerade bra för mig. Jag satt två timmar varje dag och försökte få ur mig tusen ord varje gång. Det hjälpte också att vara på en plats där ingen kan läsa en över axeln. I det här fallet var det huvudsakligen kaféer utomlands. Det gör att man (jag) inte censurerar sig själv lika snabbt, och därmed inte får skrivkramp. Om det nu ens existerar.

* * *

Skulle jag jobba vidare på ”Sista dagars heliga” nu skulle jag nästan behöva börja om från början. Det är den inte värd. Men jag har med mig lärdomarna och jag känner mig stärkt av att jag lyckades skriva en hel roman. Även om den är två plus som bäst. Någonstans i bakhuvudet lurar fortfarande Susanne, hennes armborst (ja! varför inte?) och den där långsmala, vidriga typen som eventuellt norpar åt sig lågstadiekids. Ett sidospår, som jag började skriva när inspirationen för Susannas äventyr började tryta, var det som Caroline gillade bäst när hon fick läsa romanen. Det kanske finns något där.

Och titeln, ju. Fem plus.

img_4423

Pärlemor (novell)

Sommaren 2013 läste jag Brandon Sanderson och Cormac McCarthy parallellt. Det har aldrig varit tydligare hur lite kärlek språk, miljö och karaktär får i fantasyromaner. Varför kan man inte skriva fantasy som Cormac McCarthy skriver?

Jag hade precis fått hem en skrivmaskin (R.I.P) och satte mig ner för att testa. En text som inte skulle skumläsas. En text där språket fick komma till liv. Fantasy där magi var magiskt, där inte allt förklarades. Kött och blod.

Novellen förtjänar – av ovanstående skäl – att läsas utskriven. Våra skärmar uppmuntrar till multitasking och hastigt läsande. Det här är papper och bläck, långsamhet.

Jag säger att det är en novell av ren feghet – egentligen känns det som en första tiondel av något större.

Men är texten värd att bygga vidare på? Det vore superkul att höra era tankar i kommentarsfältet nedan.

Pärlemor (PDF)

Vi väntade (novell)

I samband med skapandet av ”Efter Oss Syndafloden” skrev jag en novell. Novellen är delvis baserad på albumet, och albumet är delvis baserad på novellen.

Jag föreslår dock att man lyssnar på Cult of Lunas ”Eternal Kingdom” till läsningen.

Mycket nöje.

Vi väntade (PDF)