Kategoriarkiv: Lyrik

Fint staplade ord.

Slutna Ögon

Livstecken, 1: Jag sjunger, spelar gitarr, och skriver låtar i Slutna Ögon numera. Det är någon sorts indie … pop …? Kanske? Genrer, alltså. Röva. Men kul har vi.

Förutom jag själv ingår David (Domarringen), Sebastian (Domarringen, Safemode) och Oskar (Light In Your Life) i orkestern. Vi kommer antagligen spela live i Uppsala i april/maj. Följ oss på Facebook för kontinuerliga uppdateringar om det, ny musik, etc.

Slummer

Vi rumlar
vindlande
genom en slummer
Förbi tegelhus, gapande tysta som
ödegårdar

Vår märg blandas med gatans
Vårt blod pumpar under asfalten
Sträcker upp våra armar som lyktstolpar
Lyser upp oss själva

Utan ens en droppe

Igår kväll rös du sönder
Den sista skaren
Sprack och släppte in

Andfådda tvingas vi stanna
Sparkar i gruset
på cementplattorna
Från någonstans, en tågsignal

Du lägger en hand på min axel och spottar

Gammalt blod i nya flaskor

Sena sommarkvällar
Vi pratar om spöken
Ristar i sanden
Det sköljs bort innan gryningen.
Hör ordens kristallklara upplösning i vågor

när vi tittar upp mot den stjärnklara himlen säger du
”förstå att allt existerar som ett fyrverkeri:
sprakande, högljutt, och lika overkligt.”

jag ska slicka himlavalvet rent
om det nu stjäl din uppmärksamhet.

När du hör det här ljudet är det dags att vända blad
Ristat i sand, inte sten, det du kallar ”jag”

har du någonsin legat utsträckt i en främmande stad
lyssnat på for emma och tänkt:
det skulle inte göra något om det blev idag

i gryningen låter du mig berätta allt som blivit fel
vi är fortfarande ensamma
och jag skäms när du säger
”världen är inte skyldig dig ett skit.
det är du som är skyldig världen ditt liv.”
och tittar upp

jag ska slicka himlavalvet rent,
om det nu stjäl din uppmärksamhet.
hans svärd skär tankarna i två:
låter dem spridas i den ljumma vinden.

”Inget ändras förrän vi. Du kan ömsa skinn när du vill.”
De andra vaknar till liv. Sömndruckna går de längst vattnets bryn.
”Vill du? Jag vill.”

Yersinia – Gammalt blod i nya flaskor (Spotify)

Samaire

I år firar Samaire 10 år.

Du vet kanske inte vad Samaire är. Det är inte konstigt. Det var ett band som uppstod och dog på två veckor.

Det uppstod samtidigt som Bring Me The Horizon’s första album släpptes. Jag var besatt. Inte alls lika skicklig låtskrivare eller gitarrist, men besatt. Jag försökte skriva några låtar och spelade in dem.

Chelsea skulle snart rycka in i lumpen. Jag bad honom komma förbi min mammas lägenhet – jag var nitton och bodde fortfarande hemma – för att lägga sång.

Vi spelade in två låtar. Gitarrerna var inte nedstämda mer än drop d. Trummorna digitala. Basen kostade 400 kr från Thomann. Sången sjöng Chelsea i min garderob. Eftersom ingen av oss hade skrivit text fick han låna en bok om korstågen och läste slumpmässigt valda ord.

Resultatet? Full pott.

*  * *

Allt för mycket metal och hardcore är kontrollerad. Hela den råa energin som gör att man dras till genren från början går förlorad. Både jag och Chelsea hade fattat tycke för ett band vid namn We Are The End. Vi hade piratat en EP med tre låtar. Det vi gillade mest med We Are The End var hur otight det var. Det hördes att de ville mer än de kunde, och viljan är det som låter bäst.

De spelade sin metalcore på samma sätt som Håkan sjunger på sina tidiga album.

Vårt mål med Samaire var inte att vara otighta, eller dåliga. Vårt mål var att göra deathig metalcore. Men eftersom jag var en otight gitarrist och hade nära nog ingen koll på hur man mixar blev resultatet precis som We Are The Ends.

Det lever.

Det ville något.

Det bästa av de två spåren heter “We could be saved.” Låten börjar med att Chelsea harklar sig, och sedan skriker go över ett melodiskt midtempo-riff över fyrtakt med rullande baskaggar. Virveln är totalt världsfrånvänd, basen tar alldeles för mycket utrymme, och hela produktionen svajar.


“I’ve sailed the seas of sorrow,
my friends are jealous.”

Refrängen består av fyra ackord, spelade utan rytm eller finess. Efter det kommer, som det alltid gjorde, breakdownet. Här hör vi Chelsea sjunga “charging …” vilket är den tydligaste artefakten av korsriddarboken, antar jag.

Låten fortsätter med ogenerade, enkla riff enligt den tidiga metalcorens skola. Det är As I Lay Dyings Shadow Are Security, men toner lånade från Bring Me The Horizon. De försökte (väl?) i sin tur rippa Black Dahlia Murder. Som i sin tur gillade Uppsalabandet Darkane. Hela vägen från Uppsala hade alltså riffen spätts ut efter femton-något år via den amerikanska östkusten, Manchester Steel City och sedan tillbaka.

(På Metaltown, ett par år senare, står jag backstage med Lawrence från Darkane. Han berättar att killarna i Black Dahlia hade kommit fram till honom och berättat hur mycket de inspirerats av hans band. Samaire finns inte i mitt liv längre då. Samma kväll kör jag omkring Lawrences bands buss i backstage området, med handbromsen i. Dagen efter sitter jag vid samma bord som Bring Me The Horizon men vågar inte säga hej.

Nåväl.)

Spår två heter “Champagne”. Produktionen är rutten här också, men tyvärr inte rutten på ett lika bra sätt. Gitarrerna har mindre energi, bastrumman för rumlig. Den har inte samma stå-i-en-trång-lokal-känsla som det första spåret.


Det vägs till viss del upp av call- and response-refrängen. Det vägs helt upp av att refrängen inte följs av ett breakdown (åtminstone inte direkt) utan av ett riff som osar At The Gates, farliga Sanctrum. Efter att ha begränsats till en gitarr med Celestial Fall var det uppfriskande att få spela en ren melodi över en andragitarr.

Låtens höjdpunkt är såklart att Chelsea pratar emo-nonsens över breakdownet och skriker i bakgrunden. Finsmakarna hör Poison The Well och klappar sig på magen.

Det är synd att låten slutar på samma sätt som den förra, med en refräng. Förutom att jämna ut produktionen är det den enda förändringen jag skulle vilja göra.

* * *

Det blev inget mer av Samaire. Istället startade jag Yersinia ett halvår senare, och Chelsea gick till slut vidare i Last View och Domarringen. Vi flyttade hemifrån, pluggade, jobbade, blev datamänniskor och idag spelar ingen av oss i band aktivt längre.

Jag minns tydligt hur jag skämdes för att jag inte kunde mer, där, för tio år sen. Att livet liksom var över redan. Killarna i Bring Me The Horizon var lika gamla som jag, och de hade redan hunnit släppa ett helt album. Jag såg ner på mig själv, på det jag gjorde.

Nu är jag istället imponerad över att en nittonåring skruvade ihop det där själv i sitt föräldrahem. Nej, det finns ingen virtuositet, ingen komplexitet, knappt någon subtilitet. Men det lever, det finns energi, musiken vill någonstans. Och det är något jag letar efter i all musik jag hör idag.

Några som pushar sig själva, som sträcker sig tunna över gitarrhalsen. Som inte väntar.

Som längtar.

Minnen från Edo

Under våren 2014 besökte jag min vän J i Tokyo. Om dagarna var han i skolan och jag passade då på att besöka bokaffärer och parker. Nedanstående haikus är nedtecknade i parken Koishikawa Korakuen, anlagd i mitten på 1600-talet.

Virvlande tankar
Dränks bland de gröna löven
Sköldpaddan paddlar

 

Från en utsiktspost
Ser jag fem fotografer
Vi binder tiden

 

Ett ungt brudpar går
I ceremonins kläder
De räds inte alls

 

Minnen från Edo
Bakom ett gällt nöjesfält
Sörjer jag ensam

 

Helgedomen bränd
Av en bomb fyrtiofem
Restes ej igen

 

Koi

Prinsen satt på knä framför den tysta dammen. Han såg på dess yta och de småfeta koifiskarna som muttrade förvirrat för sig själva där under.
  Hans händer var våta, men han lät dem vara det.
  Hans hår långt, utsläppt, rakt, oljigt.
  Hans krökta svärd i gräset vid hans sida.
  Han tänkte: varför inte simma förvirrat i cirklar i en damm och nafsa brödbitar som barnen och deras ammor kastat ned? Varför inte lapa sol på en äng som fläckiga kor gör?
  Han lät tankarna föras vidare med vinden och föll.
  På dammens yta, en krusning.