Kategoriarkiv: Filosofi

[fr. philosphie, av lat. philosophia, av gr. φιλοσοφία, kärlek till lärdom, visdom o. vetenskap.]

Om tiondet

Du har precis handlat en ny och fin jacka från Acne. Du har suktat efter den länge, vägt för- mot nackdelar. Är den verkligen värd femtusen spänn? Du har noterat att den är ömtålig och kommer bli förstörd om du någonsin har den i regnet.

Men. Nu har du köpt den. Du går på esplanaden längs ån, stolt som en tupp. Det gör lite ont i dig, kanske ångrar du dig lite lite grann, men mest är du stolt och känner dig cool.

Plötsligt hör du ett skrik. “Det är ett barn i vattnet!” ropar någon. Du tittar åt skrikets håll och ser två små händer titta upp ur ån, greppandes.

“Gör något!” ropar tanten, som står med en rullator och tittar på dig.

Men nä.

Du har ju precis köpt jackan.

Den var dyr.

De små händerna fortsätter famla efter något att dra sig upp i, men sekund för sekund försvinner de längre ner under ytan tills de inte syns längre. Några sista bubblor letar sig upp.

Du sträcker på dig och fortsätter gå. Tanten vänder sig om efter dig, gapande, mållös.

* * *

Självklart skulle du inte göra så. Du är ingen elak, ondskefull person. Du skulle självklart hjälpa barnet.

Eller?

* * *

Vi är mycket väl medvetna om att andra behöver vår hjälp. Till näring, till vaccin, till myggnät.

Det handlar inte om “ekonomiska flyktingar” – det handlar om människor, både vuxna och barn, som dör. Enligt FN riskerar 1.4 miljoner barn riskerar att svälta ihjäl i Yemen, Somalia, Sydsudan och Nigeria. Nu.

Och här sitter vi. Igår såg jag att Webhallen har rea på PS4. Blir lite sugen. Loggade in på min internetbank och dubbelkollade siffrorna.

* * *

Det kan tyckas vara en trött moralisk fråga. Sånt man borde växt ifrån. Men när jag nyligen lyssnade på en intervju med Will MacAskill, filosof vid Oxfords center för Effektiv Altruism, tänkte jag på det här ett varv till.

Varför är de två exemplen – att hjälpa det dränkande barnet och att skänka pengar till de behövande – så annorlunda? Varför är det 100% självklart att jag ska offra min nya Acnejacka för att rädda ett barns liv, men 0% självklart att jag ska ge bort 5000 kr till ett annat barns liv?

Jag tror inte det handlar om att människor är egoistiska. De människor jag känner vill andra väl, och skulle mer än gärna riskera sitt eget liv om de såg ett barn i nöd.

Vad är då skillnaden?

Ja, dels är det avstånd. Vi ser inte barnen som dör i Sudan. Ibland flimrar de förbi i någon reklam för Röda Korset, men det scrollar/zappar vi snabbt förbi.

Dels är det anonymiteten. Barnet vi ser är påtagligt. Det är en individ. När vi skänker x kronor till Röda Korset är det totalt anonymt. Vi blir gärna faddrar och ger en hundring i månaden för att ett barn ska gå i skolan – men är inte alls lika säkra på att skänka de pengar som behövs för att ett barn ska överleva.

Och sist är det den sociala faktorn. Om vi inte räddar det drunknande barnet är vi monster. Om vi inte räddar barnet i Sydsudan bryr sig ingen.

* * *

Vi är byggda så, av naturen. Att tänka lokalt och nära och påtagligt.

Frågan är nu om vi vill växa bortom det.

Vi håller alla – hoppas jag – med om att alla barn, oavsett härkomst, är värda lika mycket. Borde inte det rationellt leda oss till att det är mer rimligt att skänka bort PS4-pengarna?

Vad är det som står i vägen?

Man kan kontra med ett slippery slope-argument. “Om man börjar tänka så där måste man till slut skänka bort alla pengar, och då får man tigga bröd på gatan och frysa ihjäl.”

Detta var nog den största behållningen av att lyssna på Will MacAskill. Han hävdar att det inte är mest effektivt att skänka bort alla sina pengar.

Givet att vi alla drivs av att njuta kommer vi till slut tappa motivationen till att arbeta om vi inte får spendera femtio-nittion procent av lönen på vårt boende, god mat, nya kläder.

Will argumenterar, utifrån detta, att vi ska skänka bort en del av vad vi tjänar, men inte allt. Då vill vi fortfarande jaga en högre lön, och genom att jaga en högre lön kommer mer pengar komma till välgörenhet.

För att det blir långsiktigt mer effektivt.

Jag skrev om detta på min Facebook för någon månad sen. Det tog emot att skriva att jag planerade att skänka tio procent av min lön. Om jag hade läst något sånt hade jag tänkt att personen skrev det för att skryta. För likesen.

Kanske var det för att skryta någon del av mig skrev det. Jag tänker, helt ärligt, att det inte var det, men jag har å andra sidan inte full transparens till mitt psyke.

Jag skrev det för att inspirera.

I mina ögon, nu, känns det ganska självklart att skänka bort tio procent av min lön. Precis som det skulle kännas självklart att offra min Acnejacka. Det är till och med så att det känns vulgärt att inte skänka bort tio procent av sin lön – att välja att behålla sin jacka för att låta någon annan dö.

Min morbror var den enda som nappade på Facebookstatusen. Han blev inspirerad och kommer också skänka tio procent av sin lön. Det är såklart roligt att höra, men jag måste erkänna att jag hade hoppats på fler.

Vad är det som hindrar oss från att ge?

Är det att det känns som pengarna försvinner ut i intet?

Är det att vi upplever att det är våra pengar, som vi förtjänat?

Eller är det så att jag upplever mina egna ekonomiska målsättningar (till exempel att köpa en ny lägenhet) som mer prioriterade än att låta ett barn överleva?

Eller, mer humant: att man upplever att man just nu måste spara pengarna till x, y, z. Skänka kan man göra … sen. Kanske.

* * *

En annan fråga Will väckte hos mig var om hur man gör gott på bästa sätt. Jag har alltid tänkt att volontära måste vara det bästa. Till exempel att hjälpa en nyanländ lära sig svenska eller sitta på äldreboende och spela schack.

Will motsäger sig detta. Om jag vill göra gott är det mycket bättre att konsulta de där fyra timmarna och skänka bort pengarna till en effektiv välgörenhetsorganisation.

För runt 25 000 kronor kan man garanterat rädda ett barns liv. Inte för stunden, utan punkt. Rädda ett liv. Hur mycket lycka innebär det för barnet och dess familj?

Visst vore det snällt att volontära, säger Will. Men i jämförelse är det ett mycket sämre sätt att göra gott. Att sätta ett leende på någons läppar är en godhjärtad handling, men går knappt att jämföra med att rädda ett liv.

Det här står i kontrast kring hur vi ser på godhet idag. Vi skulle väl säga att den som skänker bort pengar gör det enkelt för sig, medan den som på fritiden arbetar för integration gör det svåra och mest viktiga jobbet. Igen: socialt, lokalt.

* * *

Om man drar idén om effektivitet till sin spets blir den absurd. Föreställ dig att vi kommer in i ett brinnande hus. I ett rum finns ett barn och i ett annat en Picasso. Du hinner bara rädda ett.

Enligt idén om effektiv altruism ska du rädda tavlan. Den kan du sälja och köpa myggnät för. Det kommer rädda fler barn, ju.

Men vill vi vara sådana? Moraliska robotar.

Det här är ett ämne som jag är fortsatt nyfiken på och kommer fortsätta utforska. Om någon i cyberrymden läser den här texten skulle jag gärna ta emot era tankar. Vad argumenterar för/mot att skänka bort tio-femtio procent av sin lön? Varför är de flesta av oss ovilliga att göra det? Kan vi inspirera på något sätt? Vilka är de stora hindren?

Röksignaler från en skyttegrav, eller: Det kanske är jag som har fel

Jag har länge gått och skrivit på en text till det här lilla utrymmet på wörld wide web. Min text skulle handla om varför det är rätt att inte äta kött. Varför fler borde göra som jag gör. Jag hade tänkt skriva om antibiotika, om djurens lidande, om hälsoeffekter, om koldioxidutsläpp.

Kort sagt planerade jag att gräva en djupare skyttegrav.

För visst är det så att jag mer och mer läser nyheter som förklarar varför jag har rätt. Varje gång det poppar upp en ny artikel om hur en komamma gråter när hennes kobarn blir taget från henne väcks både empati och känslan av frustration hos mig. Varför gör inte fler som jag gör och hjälper till att undvika den här tragedin?

Det var väl därför jag inte kunde förutse de stora politiska händelserna under förra året. När C berättade för mig att Storbritannien skulle ha folkomröstning om att träda ur EU fnös jag. Vilket larv. Självklart skulle det aldrig bli något ja. När C väckte mig i november och sa att Trump vunnit var jag så övertygad att hon skämtade att hon fick hämta sin dator och ge den till mig i sängen för att övertyga mig.

Nu i efterhand ser jag att det är självklart att jag blivit förvånad. Jag läser ju bara texter av personer som tycker som jag.

Därför ska jag nu försöka zagga istället för att fortsätta zigga.

Jag ska skriva om varför jag har fel istället för varför jag har rätt.

Om att inte äta kött, då.

* * *

Ett par spelregler:

Jag kommer inte skriva ned argument jag inte tror på. Dels vill jag inte vilseleda er och dels känns det intellektuellt oärligt.

För att det här ska bli meningsfullt ska jag enbart lista argument som är rationella och där jag ger mina meningsmotståndare poäng.

Du kommer alltså inte läsa något om proteinbrist, om östrogen, om sojaproduktion, om att svenska djur faktiskt har det bra, om att de öppna landskapen kommer växa igen, om att svenska bönder kommer bli hemlösa eller om att växter har känslor här. Det är argument som faller vid en enkel granskning.

Det här ska vara en genuint skriven text.

Låt oss börja. Detta är de rationella argument för köttätande som jag hittills hittat.

* * *

Argument 1: Gränsdragningen är godtycklig.

Att vara vegetarian är en ganska bisarr diet. Vadå, du kan absolut inte äta hundra gram lax, men du sätter gärna i dig en mozzarellapizza? Mjölkproduktionen i Tyskland är inte särskilt mer kumbaya än fiskproduktionen i Sverige. Visst, man skjuter inte av mjölkkorna dag ett. Men du kan hoppa upp och sätta dig på att de får plocka ner skylten långt innan de levt ut sitt naturliga liv,  och att arbetsmiljön utan överdrift kan jämföras med Birkenau.

Att vara vegan är inte en lösning på det här problemet. Vid produktionen av växtbaserade livsmedel far både djur och människor illa till höger och vänster. Var du än drar gränsen blir den godtycklig.

George Carlin sammanfattade det så här: alla som kör snabbare än mig är maniska, alla som kör långsammare än mig är idioter. På samma sätt tänker en vegan att vegetarianer är femtekolonnare, och att de som bara äter fallfrukt sitter på lite väl höga hästar.

Om nu gränsdragningen är godtycklig, var ska du dra den? Blir den rimlig just där du sätter den? Kom ihåg att nästan alla vi känner har sina gränser. De är bara på olika ställen.

Argument 2: Ansvaret ligger inte hos konsumenten

Om vi är överens om att djuren ska ha drägliga liv borde vi lagstadga om det. Vi borde rösta på ett parti som kräver att alla djur borde få gå ute så mycket de vill, ska slippa bli inseminerade, ska få vara med sina barn så länge de önskar. Det är ingen förändring vi ska försöka få till via konsumtion.

Argument 3: Att konsumera är inte att stödja

Att jag köper en iPhone betyder nödvändigtvis inte att jag stödjer barnarbete. I så fall stödjer varje modern människa de mest brutala villkor genom vad vi handlar. Jag vet inte – det förfaller bara vara en för hög ribba att vi, vid alla tillfällen, ska veta exakt hur produktionen av våra varor gått till och att vi genom att betala för dem 100% backar den produktionsmetoden. Vi är bara människor och har mycket att tänka på. Igen, om vi ska få till förändringar i både djurhållning och mänskliga rättigheter kanske inte shopping är den mest effektiva metoden.

Argument 4: Det finns bättre sätt att skapa gott

Vi har en begränsad mängd energi. Jag tycker numera att det är enkelt att vara vegetarian (”en vegetarisk pizza, tack”) men i början var det fan jobbigt. Inte för att jag inte visste hur man gjorde, utan för att jag saknade smaken av kött. Det kändes som att något fattades. Det tog energi från mig att göra det rätta.

Om man nu ska spendera energi på att göra gott för världen är det inte säkert att utesluta kött ur sin kost är det smartaste. Ponera att du istället lägger den energin på att skapa kött som går att odla fram, både billigare och säkrare. Nog skulle det på sikt skapa mindre lidande för djuren på sikt?

Argument 5: Lidande existerar inte

Lidande är bara atomer som byter plats. Input och output. Kemiska signaler. Det är inget att bry sig om. (Det här argumentet skapar ganska mycket trubbel i andra moraliska frågor, men om man har den hållningen har man ju rätt i att det inte tjänar något till att undvika kött.)

Argument 6: Människan är menad att dominera planeten

Det verkar som vi är Tellus hittills mest effektiva skapelse. Kanske är allt i sin ordning när vi förslavar arter som inte har vår förmåga att kommunicera och samarbeta. (Det här argumentet kan precis som argument 5 bli problematiskt om man applicerar det bredare. Dessutom förstår jag inte riktigt hur ”förmåga att samarbeta” ska översättas till ”rätt att göra våld på”, men om man äger den hållningen – av religiösa skäl, kanske? – är detta ett rationellt argument.)

* * *

Det är vad jag har hittills.

Inget av argumenten får mig att vilja börja äta kött igen. Därför skulle man kunna kalla övningen misslyckad. Men … jag tror ändå det är hälsosamt att försöka ta en ärlig titt på sina värderingar med jämna mellanrum. Om inte annat blir man mer ödmjuk. Kanske utvecklas man också fortare. Eller slipper lite frustration över att alla inte delar ens övertygelser.

Det var ju intellektuell nyfikenhet och flexibilitet som gjorde att jag gick från att håna vegetarianer till att sluta äta kött. Jag vill behålla de här egenskaperna, även när det kräver att jag ifrågasätter värderingar som sitter djupt.

Nästa vecka kommer handla om tusen anledningar att dricka riktigt mycket sprit. Häj.

Samaire

I år firar Samaire 10 år.

Du vet kanske inte vad Samaire är. Det är inte konstigt. Det var ett band som uppstod och dog på två veckor.

Det uppstod samtidigt som Bring Me The Horizon’s första album släpptes. Jag var besatt. Inte alls lika skicklig låtskrivare eller gitarrist, men besatt. Jag försökte skriva några låtar och spelade in dem.

Chelsea skulle snart rycka in i lumpen. Jag bad honom komma förbi min mammas lägenhet – jag var nitton och bodde fortfarande hemma – för att lägga sång.

Vi spelade in två låtar. Gitarrerna var inte nedstämda mer än drop d. Trummorna digitala. Basen kostade 400 kr från Thomann. Sången sjöng Chelsea i min garderob. Eftersom ingen av oss hade skrivit text fick han låna en bok om korstågen och läste slumpmässigt valda ord.

Resultatet? Full pott.

*  * *

Allt för mycket metal och hardcore är kontrollerad. Hela den råa energin som gör att man dras till genren från början går förlorad. Både jag och Chelsea hade fattat tycke för ett band vid namn We Are The End. Vi hade piratat en EP med tre låtar. Det vi gillade mest med We Are The End var hur otight det var. Det hördes att de ville mer än de kunde, och viljan är det som låter bäst.

De spelade sin metalcore på samma sätt som Håkan sjunger på sina tidiga album.

Vårt mål med Samaire var inte att vara otighta, eller dåliga. Vårt mål var att göra deathig metalcore. Men eftersom jag var en otight gitarrist och hade nära nog ingen koll på hur man mixar blev resultatet precis som We Are The Ends.

Det lever.

Det ville något.

Det bästa av de två spåren heter “We could be saved.” Låten börjar med att Chelsea harklar sig, och sedan skriker go över ett melodiskt midtempo-riff över fyrtakt med rullande baskaggar. Virveln är totalt världsfrånvänd, basen tar alldeles för mycket utrymme, och hela produktionen svajar.


“I’ve sailed the seas of sorrow,
my friends are jealous.”

Refrängen består av fyra ackord, spelade utan rytm eller finess. Efter det kommer, som det alltid gjorde, breakdownet. Här hör vi Chelsea sjunga “charging …” vilket är den tydligaste artefakten av korsriddarboken, antar jag.

Låten fortsätter med ogenerade, enkla riff enligt den tidiga metalcorens skola. Det är As I Lay Dyings Shadow Are Security, men toner lånade från Bring Me The Horizon. De försökte (väl?) i sin tur rippa Black Dahlia Murder. Som i sin tur gillade Uppsalabandet Darkane. Hela vägen från Uppsala hade alltså riffen spätts ut efter femton-något år via den amerikanska östkusten, Manchester Steel City och sedan tillbaka.

(På Metaltown, ett par år senare, står jag backstage med Lawrence från Darkane. Han berättar att killarna i Black Dahlia hade kommit fram till honom och berättat hur mycket de inspirerats av hans band. Samaire finns inte i mitt liv längre då. Samma kväll kör jag omkring Lawrences bands buss i backstage området, med handbromsen i. Dagen efter sitter jag vid samma bord som Bring Me The Horizon men vågar inte säga hej.

Nåväl.)

Spår två heter “Champagne”. Produktionen är rutten här också, men tyvärr inte rutten på ett lika bra sätt. Gitarrerna har mindre energi, bastrumman för rumlig. Den har inte samma stå-i-en-trång-lokal-känsla som det första spåret.


Det vägs till viss del upp av call- and response-refrängen. Det vägs helt upp av att refrängen inte följs av ett breakdown (åtminstone inte direkt) utan av ett riff som osar At The Gates, farliga Sanctrum. Efter att ha begränsats till en gitarr med Celestial Fall var det uppfriskande att få spela en ren melodi över en andragitarr.

Låtens höjdpunkt är såklart att Chelsea pratar emo-nonsens över breakdownet och skriker i bakgrunden. Finsmakarna hör Poison The Well och klappar sig på magen.

Det är synd att låten slutar på samma sätt som den förra, med en refräng. Förutom att jämna ut produktionen är det den enda förändringen jag skulle vilja göra.

* * *

Det blev inget mer av Samaire. Istället startade jag Yersinia ett halvår senare, och Chelsea gick till slut vidare i Last View och Domarringen. Vi flyttade hemifrån, pluggade, jobbade, blev datamänniskor och idag spelar ingen av oss i band aktivt längre.

Jag minns tydligt hur jag skämdes för att jag inte kunde mer, där, för tio år sen. Att livet liksom var över redan. Killarna i Bring Me The Horizon var lika gamla som jag, och de hade redan hunnit släppa ett helt album. Jag såg ner på mig själv, på det jag gjorde.

Nu är jag istället imponerad över att en nittonåring skruvade ihop det där själv i sitt föräldrahem. Nej, det finns ingen virtuositet, ingen komplexitet, knappt någon subtilitet. Men det lever, det finns energi, musiken vill någonstans. Och det är något jag letar efter i all musik jag hör idag.

Några som pushar sig själva, som sträcker sig tunna över gitarrhalsen. Som inte väntar.

Som längtar.

En turist i religion

Välkommen till Jesuragi.

Här kan du bada bastu, sjunga psalmer, doppa dig en varm pool, eller varför inte tala i tungor i vårt kapell.

Som du ser har vi dekorerat i högmedeltida katolsk stil. Mariaikoner och den lidande Jesus täcker väggarna. I vår shop kan du köpa allt från katekesen till Mia Törnblom, och vi merförsäljer gärna en ekologisk tvål med Tomas Tvivlarens face i relief.

Exakt så här bisarrt är det att besöka Yasuragi om man läst buddhism.

* * *

yasuragi-buddha

När vi besökte Yasuragi i somras användes Buddhastatyer som dörrstopp.

Buddhismen har fått en särskild ställning i Sverige. Den behandlas som en kuriositet, något vagt och härligt. Inte en religion. Man kan tycka att buddhismen känns lockande.

Vi köper parfymer som heter Zen.

Vi dekorerar med Buddhastatyer.

Vi ströläser en bok om yogisk kost på tåget.

Men varför gör vi det med de indiska religionerna och inte med kristendomen?

* * *

När britter och tyskar mötte Buddhismen på 1800-talet blev de golvade av hur strukturerad och rationell den var. Det fanns 108 orena egenskaper vi skulle frigöra oss från, 12 ursprungliga orsaker till alla skeenden, och 4 enkla grundläggande filosofiska teser att luta sig på. Äntligen en religion som var fri från kristendomens vidskepelse, en religion baserat på det rationella tänkandet. Hurra!

Eftersom buddhismen är en religion utövad av hundratals miljoner människor, över tiotalet länder, blev den koloniala importen mer av ett axplock. Man kallade ritualerna, ikonerna, helgonen och myterna för folkliga och sopade dem under den rikt ornamenterade teologiska mattan.

Den här, ehm, avskalade versionen av buddhismen sipprade till den amerikanska östkusten och blev fröet till transcendentalismen, mest känd genom Thoreaus “Walden” och att Pearl Jams sångare hundrafemtio år senare skrev en låt på ukulele om att inte betala räkningar.

* * *

Rundkindad yogi.

Rundkindad yogi.

I början av nittonhundratalet kommer en yogi till Amerikat. Han har långt hår och runda kinder och får hela borgerskapet att stretcha till mantran om “self-realization” – insikten om att du är Gud. Det här tankegodset genomströmmar de indiska religionerna. Eftersom det inte finns något permanent jag finns det inget jag och då är jag allt och då är jag Gud. Vilket såklart är skönt.

Under nittonhundratalet kommer fler yogis pö om pö till det förlovade landet. De hävdar att de utövar en uråldrig religion, men har i slutändan svårt att visa spår som är äldre än hundra år.

Mest tongivande för buddhismen blir D.T. Suzuki. Han paketerar ihop Zen – en religion som handlar om att inte utöva religion – till något som lockar långhåriga collegestudenter ända fram till Jack Kerouac. Genom Suzukis västerländska lärjunge Alan Watts blir Zen begriplig och dessutom underhållande.

Watts variant av Zen är igen byggd på logiska resonemang. Det går att följa hans tankar, att – som beatsen skulle sagt – grokka med det.

Watts föreläsningar och Kerouacs böcker gifter sig med LSD under 1968 i San Francisco. Grateful Dead, Summer of Love, expandera dina sinnen, fri kärlek. Varenda kotte startade en kult och odlade skägg. Buddhismen, yoga och knark blandas friskt i en ungdomlig spirituell revolution.

Spola fram ett par år. LSD blir olagligt, Watts och Kerouac super ihjäl sig, vi västerlänningar blir mindre sugna på att upplösa våra egon och mer sugna på att få spänstiga kroppar. Yoga blir under 80-talet en rent fysisk övning och växer i stadig takt hela vägen fram till idag, där det är lika okonstigt att säga att man utför yoga som att man går på gymmet.

Yogan, som egentligen har åtta delar (etisk, andning, koncentration, etc.) handlar numera om att “må bra”. En svensk yogautövare gör sig känd genom att posta bilder på sig själv i hurtiga poser på internet. Från att ha varit en väg mot upplysning och frigörande från illusionen om jaget blir yogan en förstärkning av jaget, något att ha på CV:t och använda för att slipa till sin spegelbild.

Buddhismen går samma öde till mötes, men på det mentala istället för fysiska planet. Från att ha växt upp med en tråkig och trångsynt kristendom känns det befriande för oss med en religion som egentligen inte är en religion, utan en filosofi som handlar om att vara skön och ta det lugnt.

D.T. Suzukis tolkning, som blev Alan Watts tolkning, blev alltså mer och mer avskalad tills det nästan inte fanns något kvar.

* * *

Vi ser idag fortfarande buddhismen som ett pynt, snarare än en fullfjädrad religion. I verkligheten har den precis lika mycket vidskepelse, dogmer och förtryck som kristendom. (En av de mest populära versionerna av buddhism lär att du ska upprepa Amithaba Buddhas namn så många gånger som möjligt för att återfödas i ett paradis där det kommer vara görenkelt att bli upplyst.)

Den åttafaldiga vägen ut ur illusionen om att buddhismen och yogan inte är religiösa är kunskap, kunskap, kunskap, kunskap, kunskap, kunskap, kunskap och kunskap. Det är inte supersvårt att gå in på Wikipedia och läsa ett par rader om dem.

Aum – början, mitten och slutet på all existens.

Aum – början, mitten och slutet på all existens.

Men varför ska man? Varför kan man inte få kalla buddhismen och yogan för något annat än religioner?

Ptja. Man kan tycka att rätt ska vara rätt. Men bortsett från det kan man också visa respekt mot utövarna av yoga och buddhism. Föreställ dig hur kristna skulle reagera om jag startade Jesuragi, beskrivet ovan.

Det är helt enkelt ganska oskönt att lägga rabarber på en religion och säga att den inte är en religion.

Vi kan fortfarande stretcha till indisk musik, om vi vill. Vi kan kalla det “långsam stretching.” Vi kan fortfarande meditera. Vi kan kalla det meditation.

Det viktigaste är tydligheten. Både yogarörelsen och den modernistiska buddhismen är usla på att varudeklarera. Ibland är det “bara en fysisk övning, backad av vetenskap” och ibland får man sjunga mantran på sanskrit. Om du vill utöva yoga, och vill gå den åttafaldiga vägen mot upplysning, tillsammans med din certifierade yogi på en nyrustad yogastudio, är det inget som stoppar dig.

Det blir bara lite konstigt att se företag åka på yogaresor tillsammans, eller barnfamiljer buga framför buddhastatyer på ett spa, när de inte har blivit informerade om vad de här handlingarna symboliserar, innebär, har för kontext. Särskilt om de har en världsåskådning, t.ex. en kristen, som inte nödvändigtvis är kompatibel med yoga.

Ett enkelt test man kan göra är att fråga sig: skulle jag gjort samma sak med en muslimsk symbol? Eller en samisk ritual?

Om svaret är nej, ska man nog inte turista i de indiska religionerna heller.

Mvh,
en som testat.

Bonus: roliga fakta

  1. Samtliga besökare på Steve Jobs begravning fick ett ex. av rundkindade yogis självbiografi. Där beskriver han bl.a. vilka mirakel han utfört.

    screen-shot-2016-10-02-at-19-21-30

    En shoutout till ett kloster.

  2. När Salesforce, ett av världens största dataföretag, har konferens nästa vecka har de flugit in 20 buddhistiska munkar som ska lära ut meditation. Deras kloster/by Plum Village fick, jag citerar, en shoutout på Twitter.
  3. Ayurvedisk kost, som är en del av yoga, har i kliniska studier visat sig ha exakt noll komma noll hälsofrämjande effekter. Trots detta finns inte mindre än fem mataffärer specialiserade på ayurvedisk kost på Södermalm.

En del av lösningen (1)

  1. Skogarna brinner. Haven surnar. Resurserna blir färre och människor tvingas fly.
  2. Klimatförändringarna är inte orsakade av någon annan. De är orsakade av oss. Dig och mig. Det är vi som får skogarna att brinna och människor att fly.
  3. Det här händer nu. Inte om femtio år. Nu.
  4. Antingen är jag en del av problemet (orsakar situationen) eller en del av lösningen (försöker förbättra situationen). Det kanske känns som jag inte är en del av problemet, eftersom jag gör som alla andra. Men det är just eftersom alla gör små, dumma, saker som det blir ett stort problem.
  5. Mänskligheten kommer att ställa om till ett hållbart sätt att leva. Förr eller senare. Det ingår i begreppet ohållbart att det inte kan vara för evigt. Frågan är bara om vi ska anpassa oss tidigt eller sent.
  6. Ju längre tid vi väntar på den perfekta tekniska lösningen – som ska låta oss leva som vi gör utan att ändra något – desto fler hinner drunkna och tvingas på flykt.
  7. Vi kan anpassa oss av medmänskliga skäl, men vi kan också göra det av egoistiska skäl. Vi kommer påverkas när planeten blir varmare och resurserna färre. Krig startas när grupper av människor tävlar om resurser. Har vi resurser och en annan grupp inte har det kommer det få konsekvenser.
  8. Vi är beroende av naturen, inte tvärtom.
  9. Vi är bara ansvariga för det vi påverkar. Om jag lever utan att påverka någon annan är jag inte ansvarig för dem. De flesta av oss påverkar människor, naturen och djur på andra sidan jorden.
  10. Människor vill väl, men har begränsat med energi och resurser. Dessa prioriteras till den närmsta familjen och den egna situationen.
  11. Människor vill väl, men ser inte sitt ansvar i det som sker.
  12. Människor vill väl, men överskattar sina få anpassningar. Vi misstar lätt ”att göra något” för att ”göra tillräckligt.” Att sopsortera och försöka köpa svenskt är inte tillräckligt.
  13. Nuvarande förändringar sker för långsamt för problemet. Vi behöver göra radikala förändringar, och göra dem nu.
  14. Vi kan inte vänta på en politisk lösning. Eftersom mer än hälften av invånarna tycker att staten inte ska reglera t.ex. köttkonsumtion, hur mycket bil man får åka, etc., är det upp till oss individer själva att göra den förändringen.
    Exempel:
    None of the country commitments to last year’s Paris agreement were conceived with an overall carbon budget in mind. In fact, even if governments follow through on their promises, it’s likely emissions will go well beyond the two degree threshold. (1)
  15. I vårt käbbel om vad som är rätt och fel brinner planeten sakta upp. Nu är det dags att agera. Låt oss ha diskussionen om den optimala lösningen parallellt med att göra faktiska förändringar i våra liv.
  16. Våra individuella handlingar har, var för sig, en liten påverkan. Vi behöver skapa ett positivt momentum för att göra positiva, stora, individuella handlingar – på stor skala.
  17. Vi bör hålla oss själva ansvariga, för det är vi.
  18. Vi bör hålla varandra ansvariga, för det är vi.

(1) http://www.fastcoexist.com/3059554/unless-corporate-climate-commitments-are-science-based-theyre-just-marketing

Gör din plikt, kräv din rätt

För ett tag sedan tog jag en lunch med Fredrik. Vi står varandra långt ifrån varandra på den politiska skalan: han till höger, jag till vänster. Vi hade en civiliserad diskussion – inte debatt – om hur samhället ska fungera.

Och vi var förvånansvärt överens.

Det kan sammanfattas med socialdemokraternas slogan från 70-talet:

”Gör din plikt, kräv din rätt.”

Högern upplever vänstern som slösaktig. Genom att dela ut bidrag uppmuntrar man till lathet. Utan tillväxt inga skatter. Utan skatter, ingen välfärd.

Vänstern upplever högern som hjärtlös och självisk. För att stimulera ekonomin uppmuntrar man medborgarna att klättra på varandra. Den som är sjuk får skylla sig själv.

Finns det en annan väg?

En väg där vi både är givmilda och ställer krav.

Du som är sjuk ska få hjälp. Du som flytt från elände ska få någonstans att bo.

Men för att samhället ska gå ihop måste vi alla bidra.

Kanske måste vi ställa krav på de som kommer hit för att vi ska kunna ta emot fler. Krav om att lära sig språket och arbeta. Inte för att vara elaka, utan för att samhällsapparaten ska hålla samman.

Kanske kan vi ställa krav på den som står utanför arbete att lära sig något som marknaden efterfrågar. Oavsett om det är tråkigt med programmering.

Så att ”vi” kan kännas som ett vi igen. ”Vi” behöver inte vara vi som är vita, eller vi som är uppväxta här, eller vi som har föräldrar härifrån. ”Vi” kan vara vi som bor här nu och hjälper varandra. Skapar samhället tillsammans.

För att de ska gå ihop måste alla både göra sin plikt och kräva sin rätt.

Inte slösaktighet, utan omtanke.

Inte hjärtlöshet, utan nykter insikt.

Jag skulle gärna rösta på ett progressivt parti som slog sig fri från 1800-talets ideologier. Vi har inlett en ny tidsålder där robotar tar över enkla arbeten, där vi utrotar hundratals arter per dag, där vi blir fler och fler på en yta som blir mindre och mindre.

Varken socialism eller marknadsliberalism kan bemöta dessa utmaningar. Socialismen förutsätter att det ska finnas en arbetarklass – men vilka ska den bestå av? Frontendutvecklare på en konsultbyrå? Marknadsliberalismen prioriterar BNP och tillväxt över miljön – men vad fan ska vi med tillväxt till när halva Bangladesh ligger under vatten?

Extremism och främlingsfientligheten föds och växer i de som känner utanförskap. Vad kommer hända när jobben blir färre, klyftorna ökar, katastroferna blir fler? Bomber och huliganer.

Idag måste jag välja mellan ”PK-maffian” och ”rasisterna.” Jag måste ställa mig i ett läger och hata de som står i det andra.

Tänk om jag inte vill det. Tänk om jag inte vill hata var fjärde svensk medborgare som sympatiserar med SD. Tänk om jag vill förstå vad som ger upphov till deras frustration och försöka möta dem där.

Lösningen på våra utmaningar verkar inte finnas hos socialismen eller liberalismen eller nationalismen. Vi behöver hitta en ny väg. En som fötts i en ny värld. Där de traditionella jobben blir färre och där mängden konsumtion inte kan vara mått på ett lands framgång.

Bokbål

Det finns inga svar.

Efter att ha läst böcker om religion, psykologi och filosofi under de senaste åren kan jag säga det med hyfsad säkerhet.

Det finns buddhistiska lärare som mediterat i 50 år – de delar samma problem som du och jag.

Det finns leende självhjälpsgurus som fakturerar 150 000 för en föreläsning – de har samma problem som du och jag.

Det enda sättet att ta bort det jobbiga ur sitt liv är att flytta till ett ashram. Bli asket och spendera hela dagarna med att sätta dig i kontakt med det transcendentala.

Men jag tror inte det är poängen.

Jag tror inte poängen är att undvika allt det dåliga i livet genom att undvika livet.

Hela idéen om att förbättra sig själv, att optimera och maximera sitt liv – det kanske inte behövs.

* * *

Om du kunde ta bort allt lidande på hela jorden med ett knapptryck, skulle du göra det?

Inget lidande för någon. Ingen sjukdom, ingen sorg, inga mord, inga rån, inga lögner.

Ett knapptryck och allt är väck. Skulle du göra det?

Jag skulle inte.

Vi vill ha sött och salt. Fint och fult. Glädje och sorg. Svart och vitt. Liv och död. Skratt och gråt. De förutsätter varandra, kräver varandra.

Om vi tar bort den ena tar vi också bort den andra.

Strävan efter att maximera lycka och minimera sorg blir, ur det synsättet, bisarr.

Den strävan blir också källan till vår frustration. Vi vill ha lugn och ro, noll procent kroppsfett, fina lägenheter och resor till spännande platser, goda relationer och mat. Vi lever med ett vagt missnöje. Vi är inte där. Vi har inte maximerat än. Över nästa kulle, över nästa kulle, över nästa kulle …

* * *

En film är inte bättre för att den bara innehåller lyckliga scener. Bach är inte en uppskattad kompositör för att allt han skrev gick i dur.

Och våra liv är inte mer eller mindre beroende på hur lyckliga vi är.

Vi vill ha toppar och dalar.

Vi behöver inte sträva efter lycka. Vi behöver inte sträva efter något.

Jag säger inte det här av uppgivenhet. Jag säger det inte som något, ehm, negativt.

Jag säger det som en uppskattning till livet, en hyllning.

Bortom idéer om gott och ont finns ett fält. Möt mig där.

Där att mumla könsord i frustration när någon strular framför dig i kön till kassan på Coop är lika heligt som att sjunga Krishnas namn.

Där Cola Zero är ett lika stort uttryck av Gud som en buddhastaty.

Där det inte finns annat att göra än att le en schakals leende och låta sig föras med i strömmen.

Leka leken. Plaska runt. Yla mot månen.

Aoooooooooooo!

Varför håller jag på?

För två och ett halvt år sedan fick jag stanna hemma ett par veckor från jobbet.

Det var inte på grund av en förkylning.

Det var för att jag mådde dåligt.

* * *

Vad betyder att må dåligt?

För mig betydde det att vara kallsvettig. Att inte orka röra på sig. (inte ens till köket.) Att inte kunna läsa. Att förvandlas till den sämsta versionen av mig själv:

en utmattad dåre.

Jag var 24.

* * *

Det finns många välgjorda skildringar av ångest. Världen behöver kanske inte fler.

Jag vill bara berätta varför jag håller på med det jag gör. För att det ska bli rimligt måste du förstå min bakgrund.

Detaljerna i situationen är således inte nödvändiga. Det räcker kort med att säga att jag drev eget företag, hade ett stort projekt, och var oroad för att det skulle misslyckas. Den oron ledde till stress som ledde till situationen ovan där jag inte orkade gå till köket.

… och projektet med en sängliggande projektledare kapsejsade såklart. Hurra.

* * *

Som egenföretagare finns det ingenting som heter sjukskrivning. Jag fakturerade helt enkelt inte för veckorna jag var hemma. Jag tog inte på mig något nytt uppdrag när det var projektet var över.

En träff med en läkare ledde till en träff med en sjukgymnast som lärde mig djupandas. Djupandning, sa sjukgymnasten, skulle aktivera mitt parasympatiska nervsystem och få mig lugnare.

Det var skönt att djupandas. Det hjälpte.

* * *

Under sommaren fortsatte jag att inte ta på mig nya uppdrag. Under hösten fortsatte jag att inte ta på mig nya uppdrag. Istället åkte jag till Nordamerika på en road trip. Ensam.

Ångesten låg och bubblade konstant och tog nya höjder (djup?) i stunder av ensamhet. I San Francisco åt jag müsli ur en kopp i min skabbiga säng och googlade ”meditation centre” och hittade ett som låg nära där jag bodde. Det såg flummigt ut, men jag var nyfiken. Greppade halmstrån, skulle någon säga.

Eftersom jag inte jobbat på ett halvår behövde jag hålla en tight budget. Eftersom jag behövde hålla en tight budget bodde jag i The Mission District; tänk kvasi-Brooklyn-fast-mexikanskt. Och eftersom The Mission District är nedgånget och sunkigt var även meditationscentret nedgånget och sunkigt.

Huset var inträngt mellan en kiosk och en tvättstuga. Graffiti överallt. Den ständigt närvarande doften av piss.

Jag blev välkomnad av två volontärer som tog tolv dollar betalt. De andra besökarna bugade sig framför statyerna och ikonerna i andra änden av salen. Jag följde deras exempel. Det kändes bra först. Sen kände jag mig som en hycklare. Hade inte jag gått i alla mina 25 år och gnällt över organiserad religion? Bara för att sedan buga mig för att andra besökare gjort det.
Irriterad på mig själv satte jag mig ganska långt bak i salen.

De andra besökarna pratade med små bokstäver. Ingen verkade vilja sitta nära någon annan än den de kommit med. Jag spanade runt och blev förvånad över spridningen av åldrar, hudfärg, klass och kön. Kunde inte urskilja något mönster.

När en bakre dörr öppnades tystnade rummet. De andra reste sig upp och jag gjorde detsamma.

Ur dörren klev en vit kvinna med rakat huvud och en orange särk. Hon ställde sig på podiet längst fram i rummet och bugade mot statyerna. Jag sneglade på mannen till höger om mig och såg hur han satte sina handflator mot varandra framför bröstkorgen och bugade. Jag gjorde detsamma. Igen.

Kvinnan i orange särk vände sig sedan mot oss och satte sig på en kudde. Hon justerade en mikrofon och bläddrade i några papper som låg på golvet bredvid.

Sedan började hon prata.

Hon pratade om att ingenting i universum är bestående. Att allt är tillfälliga konstruktioner. Att universum kommer komma och gå, precis som väder kommer och går, precis som våra tankar och känslor kommer och går. Hon sa att vi därför kan möta allt med uppriktighet, men också en insikt om att det bara är tillfälligt. Hur jävligt det än är, så är det bara tillfälligt. Hur bra det än är … bara tillfälligt. Som väder.

Sedan bad hon oss sätta oss med rak rygg, stänga ögonen och lyssna till våra andetag. Vi skulle, sa hon, notera våra tankar och känslor när de kom till oss. Notera hur de såg ut och hur de kändes. Notera att de var tillfälliga och släppa taget om dem.

Inuti mig, allra längst in, slocknade något. Den delen av mig som försökt ha kontroll över livet, som försökt bestämma över livet, som varit besviken på att livet inte var som jag ville. Ångesten över mina misstag, oron för framtiden. Jag var i mitten av mitt medvetande och såg hur det stormade utanför men också att jag var säker där inne.

När kontrollen slocknade såg jag att där inne fanns ett annat ljus. Ett bredare, varmare, ett som alltid låg där bakom det andra. Mer subtilt, svårare att greppa, och omöjlig att se när begäret flammade starkt.

* * *

Det ljuset finns sedan dess alltid här hos mig. Ända sedan jag fick höra den där nunnan prata om väder i en nedgången del av San Francisco för två år sedan.

Det är därför jag gör det jag gör.

Jag är inte konsult längre. Jag försöker göra det som den här nunnan gjorde. Hjälpa andra se att inuti dem finns det något som ingen kan ta ifrån dem. Något vi bara kan se om vi är tysta för en stund, om vi släpper taget, om vi accepterar.

Vi kan kalla det flum, självhjälp, buddhism, new age, mindfulness.

Det är ändå bara ord,

tillfälliga konstruktioner,

dömda att födas och dö som stjärnor, som tankar, som universum, som känslor, som du

och som jag.

* * *

Det är därför jag håller på.

Fuck självhjälp

Vem köper självhjälpsböcker? De som tidigare köpt en självhjälpsbok. Det visade en marknadsundersökning som gjorts av det Manhattan-baserade förlaget Rodale. Men vad betyder det här?

När vi läser Mia Törnblom känns det som om bitarna faller på plats. Vi förstår att vi levt på fel sätt och ska nu börja leva på rätt sätt. Tänka rätt. Äta rätt. Bli yoga girl-lyckliga.

Nu ska det hända.

Och bara månader senare står vi där i boklådan igen och fingrar på en bok om mindfulness. Mias plåster om vår själ har lossnat.

* * *

Många av oss spenderar livet med vad Thoreau kallade en tyst desperation. Vi känner att vi alltid är nästan där. Vi har mycket, det har vi, men några bitar saknas. Om vi bara kunde komma över den där sista kullen …

Men vi kommer aldrig över den. Eller, rättare sagt, när vi väl är över den har vi – obemärkt – ställt in siktet på en ny kulle. Vi lever i samma känsla av stilla desperation. Underskott. Missnöjdhet. Om vi bara skulle lösa det där

Någon som dyrkar guden Tillväxt ser inte något problem i denna missnöjdhet. Missnöje är bra! Det är vad som driver utvecklingen framåt! Vi ska vara missnöjda. Vi ska leva med en gnagande känsla av att något inte står rätt till.

Jag tycker också framsteg är bra. Mänskliga rättigheter. Jämlikhet mellan människor oavsett kön, ras, klass, läggning, hälsa. Medicinisk forskning. Grön teknologi. Lag och rätt.

Till skillnad från tillväxtälskaren tror jag dock inte framsteg på dessa områden förutsätter den moderna människans omättbara själ. Jag tror vi kan vara fullt nöjda med det vi har och vilka vi är och ändå sträva mot jämlikhet, forska på cancer, arbeta mot politiska mål. Kanske måste vi göra skillnad på hälsosam och ohälsosam strävan. För vad är poängen med framsteg om hela världen är asfalterad, all mat innehåller gifter och vi aldrig har tid att se varandra i ögonen?

Dessutom – om jag tillåts vara jordnära en stund – är den tysta desperationen ohärlig att leva med.

Vi söker efter botemedlet mot denna tysta desperation i självhjälpsböcker. Vi söker efter det på Hemnet. ”Om jag bara lyckas köpa den här lägenheten … då kommer bitarna falla på plats. I en ljus och fräsch trea kan vi vara lugna. Harmoniska. Om vi bara har ett till rum, eller bor i det där området.” För det är omöjligt att bråka i en lägenhet man hittat på Hemnet. Att vara deprimerad, ha ångest, tycka att man är tjock. Inte med de vitmålade trägolven.

Söker vi inte på Hemnet söker vi i nya jobb eller nya partners eller nya städer. Där borta, över kullen, där ska lugnet infinna sig.

När Mia Törnblom-medicinen slutat fungera och vi vant oss vid vår nya lägenhet tar vi till andra medel. Alkohol är svenskens favorit. Ah. Lugn. Problemen bortblåsta. Min egen metod? Godis. Hur många löften att inte äta onyttigt på x veckor har jag givit? Varför sitter jag sedan där med ett halv kilo lösgodis i munnen?

Vi behöver inte fler bantningsmetoder. Vi behöver metoder för att hålla oss till de löften vi ger oss själva.

Den stilla desperationen blir bara värre när vi märker att Mia Törnblom inte ändrade ett skit, lägenheten inte hjälpte, och vi dessutom har slevat i oss Ben & Jerrys trots att vi lovade oss själva att inte gör det. Med både en stilla desperation och ett självhat ligger vi i soffan fram, vad, New Girl eller något.

* * *

Vad är lösningen?

Fuck självhjälp.

Hjälp någon annan.

Hur skulle du vilja göra världen till en bättre plats? Du vill förstås vara en bra vän, en bra förälder. Det vill vi. Vi gör så gott vi kan. Men det finns också saker utanför oss och vår närmsta krets.

Du kanske bryr dig extra mycket om barn? Om djur? Om klimatet? Om rasism? Om sexism? Du kanske vill ge ungdomar en chans att få ett bättre jobb genom att lära dem programmera. Eller integrera nyanlända flyktingar genom att spela schack med dem. Samtala med gamlingar. Dela ut flygblad om smältande polarisar. Arrangera en konsert för kids som vill ha något annat att göra på en lördag än att dricka folköl på en parkering.

Jag vet att du har en önskan i dig. En riktning du vill förbättra världen åt.

Många nöjer sig med åsikter. Att like:a och retweeta politiska ståndpunkter. Men vad gör vi aktivt för att förändra världen, utöver dessa musklick?

Det är min övertygelse och egna erfarenhet att det bästa botemedlet – den enda sanna medicinen! – mot människan tysta desperation är att försöka aktivt göra världen till en bättre plats. Det behöver inte betyda att du ger upp allt och skriver på för Läkare Utan Gränser. Men det betyder att du spenderar proaktiv tid på aktiviteter som direkt påverkar andra människor positivt.

Skjut inte upp det. Tänk inte att du gärna skulle vilja men att du nu måste ha ditt kontorsjobb. För du kan göra något redan nu.

Om du vaknar varje morgon med en övertygelse om att du idag kan lappa ihop världen kommer ångesten inte få fotfäste hos dig. Den kommer försöka. Men du har fullt upp. Genom att hjälpa andra glömmer du dig själv för en stund, dina problem blir proportionerliga mot resten av samhället.

Och proportionerliga, för de flesta av oss, betyder att de blir mindre.

Som med många projekt är det viktigt att börja litet. Om du sätter nivån för högt är risken att det inte blir av, att du blir avskräckt, ger upp. Börja litet. Vad kan jag göra den här veckan? Kanske börja med en enstaka timme av att hjälpa någon annan. Istället för att retweeta. Starta en killgrupp på ditt gamla högstadie. Ring de lokala Rädda Barnen och fråga vad du kan göra. Samla ihop täcken till tiggare.

Notera sedan hur det kändes, vad som hände. Okej. Det var en vecka. Vad kan du göra den här månaden? Det här året?

Du behövde inte söka efter meningen med livet – du har skapat den.

Nästa gång du står där i bokhyllan och funderar på vilken bok som ska hjälpa dig, testa tänka tvärtom. Istället för att något ute i världen ska hjälpa dig, hur kan du hjälpa någon ute i världen?

Och se vad som händer.