Författararkiv: Mattis

Gudar ruttna här

Utan krusiduller: jag har påbörjat arbetet med en ny roman. Den har arbetsnamnet ”Gudar ruttna här.”

Trogen läsare – ni finns! om än få. – minns att jag skrev en roman för fem år sen. Den blev inte bra. Skillnaden, denna gång, hoppas jag, är att jag inte bara ska skriva en roman. Jag ska skriva en bra roman.

Vad betyder det? Levande karaktärer. En spännande värld. Ett vackert språk. Rytm och tempo. Trovärdig dialog. Utmanande idéer. Spänning.

På grund av detta kommer det ta tid. Säkert år. Det får det göra.

Som ett experiment spelade jag in första kapitlet som en sorts ljudbok och laddade upp som podcast. Du kan hitta den om du söker på ”Gudar ruttna här” i valfri pod-app.

Slutna Ögon

Livstecken, 1: Jag sjunger, spelar gitarr, och skriver låtar i Slutna Ögon numera. Det är någon sorts indie … pop …? Kanske? Genrer, alltså. Röva. Men kul har vi.

Förutom jag själv ingår David (Domarringen), Sebastian (Domarringen, Safemode) och Oskar (Light In Your Life) i orkestern. Vi kommer antagligen spela live i Uppsala i april/maj. Följ oss på Facebook för kontinuerliga uppdateringar om det, ny musik, etc.

Grodkonungens Borg

Under våren spelade jag och mina vänner in podcasten Grodkonungens Borg där vi pratar om, och framförallt spelar, Dungeons & Dragons.

Podden finns att lyssna på via de vanliga kanalerna och Spotify.

Förutom podden i sig rasslade det ur ett par artefakter:

  • Den inledande texten till första säsongen (PDF).
  • Scenariot för första säsongen.
  • Den inledande texten till andra säsongen (PDF).

Att skriva och spela in en podd var väldigt kul och väldigt jobbigt. Jag skulle gärna göra det mer, både i rollspels- och jobb- och prosasammanhang … om jag orkade.

Om tiondet

Du har precis handlat en ny och fin jacka från Acne. Du har suktat efter den länge, vägt för- mot nackdelar. Är den verkligen värd femtusen spänn? Du har noterat att den är ömtålig och kommer bli förstörd om du någonsin har den i regnet.

Men. Nu har du köpt den. Du går på esplanaden längs ån, stolt som en tupp. Det gör lite ont i dig, kanske ångrar du dig lite lite grann, men mest är du stolt och känner dig cool.

Plötsligt hör du ett skrik. “Det är ett barn i vattnet!” ropar någon. Du tittar åt skrikets håll och ser två små händer titta upp ur ån, greppandes.

“Gör något!” ropar tanten, som står med en rullator och tittar på dig.

Men nä.

Du har ju precis köpt jackan.

Den var dyr.

De små händerna fortsätter famla efter något att dra sig upp i, men sekund för sekund försvinner de längre ner under ytan tills de inte syns längre. Några sista bubblor letar sig upp.

Du sträcker på dig och fortsätter gå. Tanten vänder sig om efter dig, gapande, mållös.

* * *

Självklart skulle du inte göra så. Du är ingen elak, ondskefull person. Du skulle självklart hjälpa barnet.

Eller?

* * *

Vi är mycket väl medvetna om att andra behöver vår hjälp. Till näring, till vaccin, till myggnät.

Det handlar inte om “ekonomiska flyktingar” – det handlar om människor, både vuxna och barn, som dör. Enligt FN riskerar 1.4 miljoner barn riskerar att svälta ihjäl i Yemen, Somalia, Sydsudan och Nigeria. Nu.

Och här sitter vi. Igår såg jag att Webhallen har rea på PS4. Blir lite sugen. Loggade in på min internetbank och dubbelkollade siffrorna.

* * *

Det kan tyckas vara en trött moralisk fråga. Sånt man borde växt ifrån. Men när jag nyligen lyssnade på en intervju med Will MacAskill, filosof vid Oxfords center för Effektiv Altruism, tänkte jag på det här ett varv till.

Varför är de två exemplen – att hjälpa det dränkande barnet och att skänka pengar till de behövande – så annorlunda? Varför är det 100% självklart att jag ska offra min nya Acnejacka för att rädda ett barns liv, men 0% självklart att jag ska ge bort 5000 kr till ett annat barns liv?

Jag tror inte det handlar om att människor är egoistiska. De människor jag känner vill andra väl, och skulle mer än gärna riskera sitt eget liv om de såg ett barn i nöd.

Vad är då skillnaden?

Ja, dels är det avstånd. Vi ser inte barnen som dör i Sudan. Ibland flimrar de förbi i någon reklam för Röda Korset, men det scrollar/zappar vi snabbt förbi.

Dels är det anonymiteten. Barnet vi ser är påtagligt. Det är en individ. När vi skänker x kronor till Röda Korset är det totalt anonymt. Vi blir gärna faddrar och ger en hundring i månaden för att ett barn ska gå i skolan – men är inte alls lika säkra på att skänka de pengar som behövs för att ett barn ska överleva.

Och sist är det den sociala faktorn. Om vi inte räddar det drunknande barnet är vi monster. Om vi inte räddar barnet i Sydsudan bryr sig ingen.

* * *

Vi är byggda så, av naturen. Att tänka lokalt och nära och påtagligt.

Frågan är nu om vi vill växa bortom det.

Vi håller alla – hoppas jag – med om att alla barn, oavsett härkomst, är värda lika mycket. Borde inte det rationellt leda oss till att det är mer rimligt att skänka bort PS4-pengarna?

Vad är det som står i vägen?

Man kan kontra med ett slippery slope-argument. “Om man börjar tänka så där måste man till slut skänka bort alla pengar, och då får man tigga bröd på gatan och frysa ihjäl.”

Detta var nog den största behållningen av att lyssna på Will MacAskill. Han hävdar att det inte är mest effektivt att skänka bort alla sina pengar.

Givet att vi alla drivs av att njuta kommer vi till slut tappa motivationen till att arbeta om vi inte får spendera femtio-nittion procent av lönen på vårt boende, god mat, nya kläder.

Will argumenterar, utifrån detta, att vi ska skänka bort en del av vad vi tjänar, men inte allt. Då vill vi fortfarande jaga en högre lön, och genom att jaga en högre lön kommer mer pengar komma till välgörenhet.

För att det blir långsiktigt mer effektivt.

Jag skrev om detta på min Facebook för någon månad sen. Det tog emot att skriva att jag planerade att skänka tio procent av min lön. Om jag hade läst något sånt hade jag tänkt att personen skrev det för att skryta. För likesen.

Kanske var det för att skryta någon del av mig skrev det. Jag tänker, helt ärligt, att det inte var det, men jag har å andra sidan inte full transparens till mitt psyke.

Jag skrev det för att inspirera.

I mina ögon, nu, känns det ganska självklart att skänka bort tio procent av min lön. Precis som det skulle kännas självklart att offra min Acnejacka. Det är till och med så att det känns vulgärt att inte skänka bort tio procent av sin lön – att välja att behålla sin jacka för att låta någon annan dö.

Min morbror var den enda som nappade på Facebookstatusen. Han blev inspirerad och kommer också skänka tio procent av sin lön. Det är såklart roligt att höra, men jag måste erkänna att jag hade hoppats på fler.

Vad är det som hindrar oss från att ge?

Är det att det känns som pengarna försvinner ut i intet?

Är det att vi upplever att det är våra pengar, som vi förtjänat?

Eller är det så att jag upplever mina egna ekonomiska målsättningar (till exempel att köpa en ny lägenhet) som mer prioriterade än att låta ett barn överleva?

Eller, mer humant: att man upplever att man just nu måste spara pengarna till x, y, z. Skänka kan man göra … sen. Kanske.

* * *

En annan fråga Will väckte hos mig var om hur man gör gott på bästa sätt. Jag har alltid tänkt att volontära måste vara det bästa. Till exempel att hjälpa en nyanländ lära sig svenska eller sitta på äldreboende och spela schack.

Will motsäger sig detta. Om jag vill göra gott är det mycket bättre att konsulta de där fyra timmarna och skänka bort pengarna till en effektiv välgörenhetsorganisation.

För runt 25 000 kronor kan man garanterat rädda ett barns liv. Inte för stunden, utan punkt. Rädda ett liv. Hur mycket lycka innebär det för barnet och dess familj?

Visst vore det snällt att volontära, säger Will. Men i jämförelse är det ett mycket sämre sätt att göra gott. Att sätta ett leende på någons läppar är en godhjärtad handling, men går knappt att jämföra med att rädda ett liv.

Det här står i kontrast kring hur vi ser på godhet idag. Vi skulle väl säga att den som skänker bort pengar gör det enkelt för sig, medan den som på fritiden arbetar för integration gör det svåra och mest viktiga jobbet. Igen: socialt, lokalt.

* * *

Om man drar idén om effektivitet till sin spets blir den absurd. Föreställ dig att vi kommer in i ett brinnande hus. I ett rum finns ett barn och i ett annat en Picasso. Du hinner bara rädda ett.

Enligt idén om effektiv altruism ska du rädda tavlan. Den kan du sälja och köpa myggnät för. Det kommer rädda fler barn, ju.

Men vill vi vara sådana? Moraliska robotar.

Det här är ett ämne som jag är fortsatt nyfiken på och kommer fortsätta utforska. Om någon i cyberrymden läser den här texten skulle jag gärna ta emot era tankar. Vad argumenterar för/mot att skänka bort tio-femtio procent av sin lön? Varför är de flesta av oss ovilliga att göra det? Kan vi inspirera på något sätt? Vilka är de stora hindren?

Slummer

Vi rumlar
vindlande
genom en slummer
Förbi tegelhus, gapande tysta som
ödegårdar

Vår märg blandas med gatans
Vårt blod pumpar under asfalten
Sträcker upp våra armar som lyktstolpar
Lyser upp oss själva

Utan ens en droppe

Igår kväll rös du sönder
Den sista skaren
Sprack och släppte in

Andfådda tvingas vi stanna
Sparkar i gruset
på cementplattorna
Från någonstans, en tågsignal

Du lägger en hand på min axel och spottar

Röksignaler från en skyttegrav, eller: Det kanske är jag som har fel

Jag har länge gått och skrivit på en text till det här lilla utrymmet på wörld wide web. Min text skulle handla om varför det är rätt att inte äta kött. Varför fler borde göra som jag gör. Jag hade tänkt skriva om antibiotika, om djurens lidande, om hälsoeffekter, om koldioxidutsläpp.

Kort sagt planerade jag att gräva en djupare skyttegrav.

För visst är det så att jag mer och mer läser nyheter som förklarar varför jag har rätt. Varje gång det poppar upp en ny artikel om hur en komamma gråter när hennes kobarn blir taget från henne väcks både empati och känslan av frustration hos mig. Varför gör inte fler som jag gör och hjälper till att undvika den här tragedin?

Det var väl därför jag inte kunde förutse de stora politiska händelserna under förra året. När C berättade för mig att Storbritannien skulle ha folkomröstning om att träda ur EU fnös jag. Vilket larv. Självklart skulle det aldrig bli något ja. När C väckte mig i november och sa att Trump vunnit var jag så övertygad att hon skämtade att hon fick hämta sin dator och ge den till mig i sängen för att övertyga mig.

Nu i efterhand ser jag att det är självklart att jag blivit förvånad. Jag läser ju bara texter av personer som tycker som jag.

Därför ska jag nu försöka zagga istället för att fortsätta zigga.

Jag ska skriva om varför jag har fel istället för varför jag har rätt.

Om att inte äta kött, då.

* * *

Ett par spelregler:

Jag kommer inte skriva ned argument jag inte tror på. Dels vill jag inte vilseleda er och dels känns det intellektuellt oärligt.

För att det här ska bli meningsfullt ska jag enbart lista argument som är rationella och där jag ger mina meningsmotståndare poäng.

Du kommer alltså inte läsa något om proteinbrist, om östrogen, om sojaproduktion, om att svenska djur faktiskt har det bra, om att de öppna landskapen kommer växa igen, om att svenska bönder kommer bli hemlösa eller om att växter har känslor här. Det är argument som faller vid en enkel granskning.

Det här ska vara en genuint skriven text.

Låt oss börja. Detta är de rationella argument för köttätande som jag hittills hittat.

* * *

Argument 1: Gränsdragningen är godtycklig.

Att vara vegetarian är en ganska bisarr diet. Vadå, du kan absolut inte äta hundra gram lax, men du sätter gärna i dig en mozzarellapizza? Mjölkproduktionen i Tyskland är inte särskilt mer kumbaya än fiskproduktionen i Sverige. Visst, man skjuter inte av mjölkkorna dag ett. Men du kan hoppa upp och sätta dig på att de får plocka ner skylten långt innan de levt ut sitt naturliga liv,  och att arbetsmiljön utan överdrift kan jämföras med Birkenau.

Att vara vegan är inte en lösning på det här problemet. Vid produktionen av växtbaserade livsmedel far både djur och människor illa till höger och vänster. Var du än drar gränsen blir den godtycklig.

George Carlin sammanfattade det så här: alla som kör snabbare än mig är maniska, alla som kör långsammare än mig är idioter. På samma sätt tänker en vegan att vegetarianer är femtekolonnare, och att de som bara äter fallfrukt sitter på lite väl höga hästar.

Om nu gränsdragningen är godtycklig, var ska du dra den? Blir den rimlig just där du sätter den? Kom ihåg att nästan alla vi känner har sina gränser. De är bara på olika ställen.

Argument 2: Ansvaret ligger inte hos konsumenten

Om vi är överens om att djuren ska ha drägliga liv borde vi lagstadga om det. Vi borde rösta på ett parti som kräver att alla djur borde få gå ute så mycket de vill, ska slippa bli inseminerade, ska få vara med sina barn så länge de önskar. Det är ingen förändring vi ska försöka få till via konsumtion.

Argument 3: Att konsumera är inte att stödja

Att jag köper en iPhone betyder nödvändigtvis inte att jag stödjer barnarbete. I så fall stödjer varje modern människa de mest brutala villkor genom vad vi handlar. Jag vet inte – det förfaller bara vara en för hög ribba att vi, vid alla tillfällen, ska veta exakt hur produktionen av våra varor gått till och att vi genom att betala för dem 100% backar den produktionsmetoden. Vi är bara människor och har mycket att tänka på. Igen, om vi ska få till förändringar i både djurhållning och mänskliga rättigheter kanske inte shopping är den mest effektiva metoden.

Argument 4: Det finns bättre sätt att skapa gott

Vi har en begränsad mängd energi. Jag tycker numera att det är enkelt att vara vegetarian (”en vegetarisk pizza, tack”) men i början var det fan jobbigt. Inte för att jag inte visste hur man gjorde, utan för att jag saknade smaken av kött. Det kändes som att något fattades. Det tog energi från mig att göra det rätta.

Om man nu ska spendera energi på att göra gott för världen är det inte säkert att utesluta kött ur sin kost är det smartaste. Ponera att du istället lägger den energin på att skapa kött som går att odla fram, både billigare och säkrare. Nog skulle det på sikt skapa mindre lidande för djuren på sikt?

Argument 5: Lidande existerar inte

Lidande är bara atomer som byter plats. Input och output. Kemiska signaler. Det är inget att bry sig om. (Det här argumentet skapar ganska mycket trubbel i andra moraliska frågor, men om man har den hållningen har man ju rätt i att det inte tjänar något till att undvika kött.)

Argument 6: Människan är menad att dominera planeten

Det verkar som vi är Tellus hittills mest effektiva skapelse. Kanske är allt i sin ordning när vi förslavar arter som inte har vår förmåga att kommunicera och samarbeta. (Det här argumentet kan precis som argument 5 bli problematiskt om man applicerar det bredare. Dessutom förstår jag inte riktigt hur ”förmåga att samarbeta” ska översättas till ”rätt att göra våld på”, men om man äger den hållningen – av religiösa skäl, kanske? – är detta ett rationellt argument.)

* * *

Det är vad jag har hittills.

Inget av argumenten får mig att vilja börja äta kött igen. Därför skulle man kunna kalla övningen misslyckad. Men … jag tror ändå det är hälsosamt att försöka ta en ärlig titt på sina värderingar med jämna mellanrum. Om inte annat blir man mer ödmjuk. Kanske utvecklas man också fortare. Eller slipper lite frustration över att alla inte delar ens övertygelser.

Det var ju intellektuell nyfikenhet och flexibilitet som gjorde att jag gick från att håna vegetarianer till att sluta äta kött. Jag vill behålla de här egenskaperna, även när det kräver att jag ifrågasätter värderingar som sitter djupt.

Nästa vecka kommer handla om tusen anledningar att dricka riktigt mycket sprit. Häj.

Gammalt blod i nya flaskor

Sena sommarkvällar
Vi pratar om spöken
Ristar i sanden
Det sköljs bort innan gryningen.
Hör ordens kristallklara upplösning i vågor

när vi tittar upp mot den stjärnklara himlen säger du
”förstå att allt existerar som ett fyrverkeri:
sprakande, högljutt, och lika overkligt.”

jag ska slicka himlavalvet rent
om det nu stjäl din uppmärksamhet.

När du hör det här ljudet är det dags att vända blad
Ristat i sand, inte sten, det du kallar ”jag”

har du någonsin legat utsträckt i en främmande stad
lyssnat på for emma och tänkt:
det skulle inte göra något om det blev idag

i gryningen låter du mig berätta allt som blivit fel
vi är fortfarande ensamma
och jag skäms när du säger
”världen är inte skyldig dig ett skit.
det är du som är skyldig världen ditt liv.”
och tittar upp

jag ska slicka himlavalvet rent,
om det nu stjäl din uppmärksamhet.
hans svärd skär tankarna i två:
låter dem spridas i den ljumma vinden.

”Inget ändras förrän vi. Du kan ömsa skinn när du vill.”
De andra vaknar till liv. Sömndruckna går de längst vattnets bryn.
”Vill du? Jag vill.”

Yersinia – Gammalt blod i nya flaskor (Spotify)

Samaire

I år firar Samaire 10 år.

Du vet kanske inte vad Samaire är. Det är inte konstigt. Det var ett band som uppstod och dog på två veckor.

Det uppstod samtidigt som Bring Me The Horizon’s första album släpptes. Jag var besatt. Inte alls lika skicklig låtskrivare eller gitarrist, men besatt. Jag försökte skriva några låtar och spelade in dem.

Chelsea skulle snart rycka in i lumpen. Jag bad honom komma förbi min mammas lägenhet – jag var nitton och bodde fortfarande hemma – för att lägga sång.

Vi spelade in två låtar. Gitarrerna var inte nedstämda mer än drop d. Trummorna digitala. Basen kostade 400 kr från Thomann. Sången sjöng Chelsea i min garderob. Eftersom ingen av oss hade skrivit text fick han låna en bok om korstågen och läste slumpmässigt valda ord.

Resultatet? Full pott.

*  * *

Allt för mycket metal och hardcore är kontrollerad. Hela den råa energin som gör att man dras till genren från början går förlorad. Både jag och Chelsea hade fattat tycke för ett band vid namn We Are The End. Vi hade piratat en EP med tre låtar. Det vi gillade mest med We Are The End var hur otight det var. Det hördes att de ville mer än de kunde, och viljan är det som låter bäst.

De spelade sin metalcore på samma sätt som Håkan sjunger på sina tidiga album.

Vårt mål med Samaire var inte att vara otighta, eller dåliga. Vårt mål var att göra deathig metalcore. Men eftersom jag var en otight gitarrist och hade nära nog ingen koll på hur man mixar blev resultatet precis som We Are The Ends.

Det lever.

Det ville något.

Det bästa av de två spåren heter “We could be saved.” Låten börjar med att Chelsea harklar sig, och sedan skriker go över ett melodiskt midtempo-riff över fyrtakt med rullande baskaggar. Virveln är totalt världsfrånvänd, basen tar alldeles för mycket utrymme, och hela produktionen svajar.


“I’ve sailed the seas of sorrow,
my friends are jealous.”

Refrängen består av fyra ackord, spelade utan rytm eller finess. Efter det kommer, som det alltid gjorde, breakdownet. Här hör vi Chelsea sjunga “charging …” vilket är den tydligaste artefakten av korsriddarboken, antar jag.

Låten fortsätter med ogenerade, enkla riff enligt den tidiga metalcorens skola. Det är As I Lay Dyings Shadow Are Security, men toner lånade från Bring Me The Horizon. De försökte (väl?) i sin tur rippa Black Dahlia Murder. Som i sin tur gillade Uppsalabandet Darkane. Hela vägen från Uppsala hade alltså riffen spätts ut efter femton-något år via den amerikanska östkusten, Manchester Steel City och sedan tillbaka.

(På Metaltown, ett par år senare, står jag backstage med Lawrence från Darkane. Han berättar att killarna i Black Dahlia hade kommit fram till honom och berättat hur mycket de inspirerats av hans band. Samaire finns inte i mitt liv längre då. Samma kväll kör jag omkring Lawrences bands buss i backstage området, med handbromsen i. Dagen efter sitter jag vid samma bord som Bring Me The Horizon men vågar inte säga hej.

Nåväl.)

Spår två heter “Champagne”. Produktionen är rutten här också, men tyvärr inte rutten på ett lika bra sätt. Gitarrerna har mindre energi, bastrumman för rumlig. Den har inte samma stå-i-en-trång-lokal-känsla som det första spåret.


Det vägs till viss del upp av call- and response-refrängen. Det vägs helt upp av att refrängen inte följs av ett breakdown (åtminstone inte direkt) utan av ett riff som osar At The Gates, farliga Sanctrum. Efter att ha begränsats till en gitarr med Celestial Fall var det uppfriskande att få spela en ren melodi över en andragitarr.

Låtens höjdpunkt är såklart att Chelsea pratar emo-nonsens över breakdownet och skriker i bakgrunden. Finsmakarna hör Poison The Well och klappar sig på magen.

Det är synd att låten slutar på samma sätt som den förra, med en refräng. Förutom att jämna ut produktionen är det den enda förändringen jag skulle vilja göra.

* * *

Det blev inget mer av Samaire. Istället startade jag Yersinia ett halvår senare, och Chelsea gick till slut vidare i Last View och Domarringen. Vi flyttade hemifrån, pluggade, jobbade, blev datamänniskor och idag spelar ingen av oss i band aktivt längre.

Jag minns tydligt hur jag skämdes för att jag inte kunde mer, där, för tio år sen. Att livet liksom var över redan. Killarna i Bring Me The Horizon var lika gamla som jag, och de hade redan hunnit släppa ett helt album. Jag såg ner på mig själv, på det jag gjorde.

Nu är jag istället imponerad över att en nittonåring skruvade ihop det där själv i sitt föräldrahem. Nej, det finns ingen virtuositet, ingen komplexitet, knappt någon subtilitet. Men det lever, det finns energi, musiken vill någonstans. Och det är något jag letar efter i all musik jag hör idag.

Några som pushar sig själva, som sträcker sig tunna över gitarrhalsen. Som inte väntar.

Som längtar.